RAW Comedy Club

Det är tragiskt att spelaren som filmar mest i sporten, Andres Iniesta, får avgöra VM-finalen.

Jag såg finalen på en fullpackad bar i Midtown. Note to self: amerikaner föredrar tacklingarna mest i allmänhet, och De Jongs i synnerhet. Han kunde ha fått rött kort direkt för den karatesparken. Det var en oerhörd adrenalinstinn stämning, vuvuzelor överallt, till slut slog det över och en spanjor började slåss med något Jersey trash inne på baren. Alltid märkligt när gränsen mellan män och apor suddas ut.

Jag avskyr svensk medias gullande med spansk fotboll (mina gamla kollegor på Aftonbladet inte minst). Faktum kvarstår att det här var ett mediokert spanskt lag som inte förtjänade ett VM-guld. Utan David Villa skulle de inte ens vara i final. Jag står inte ut med hur dessa så kallade experter hyllar Spaniens positiva fotboll. De vann varje slutspelsmatch med 1-0. 'Nuff said.

Nu får jag trösta mig på världens bästa steakhouse, Wolfgang's. Det är inte helt fel det heller.

Vi bjuder på en sista bild från Gotland. Från flygplatsen i Visby. En bild på stekarna som hade planerat fel och dykt upp på ön tre veckor för tidigt. Vilken besvikelse för dem, ingen champagne, inga artonåriga frisörskor. Bara raukar.

De får återvända under Stockholmsveckan v.29, då även Messiah Hallberg återvänder till Gotland för att uppträda på RAW:s sommarklubb på nattklubben Burmeister. Det blir mitt nästa gig, då jag tar lite semester nu med en tripp till NYC bland annat. Men kom gärna dit, den 18 juli i Visby. Det är jag, Ahmed Berhan och Marika Carlsson. Om det finns några Sverigedemokrater i publiken den kvällen så är jag ert ariska alternativ.

Nyss hemkommen från mitt midsommarfirande på Gotland. Andra gången jag var där, förra gången, för sex år sedan var det under Stockholmsveckan och då såg jag inte mycket av ön... jag hade champagne i ögonen.

Här följer en sammanfattning.

"Välkummen". De går på hårt gotlänningarna, man välkomnas till ön direkt vid flygplatsen med ett sexuellt innuendo.

På väg till midsommarfirandet stötte jag på den här boden ute i obygden. Läs skylten: "Affischering Förbjuden". Det känns som att bodens ägare överskattar annonsplatsen något.

Förutom min dotter hade vi tre barn till i huset, trillingar (!), tre barn som ser likadana ut, födda vid samma tillfälle. Det är något att bita i det.

Vi hyrde en bil från en lokal biluthyrare. Titta på monstrositeten! Är det inte världens fulaste bil? Hur tänkte designern som gjorde den här bilen någon gång i slutet av åttiotalet, att den var snygg? Färdig? Designad? Men vad kan man vänta sig när man vänder sig till en firma med namnen rent-a-wreck. Min vän Chefredaktören skrattade gott åt min bil...

...Tills han fick ut sin egen bil. Som var sportmodellen av min mer familjevänliga modell. Chefredaktören ger tummen upp.

Glad Midsommar på er alla! Jag firade med släkt och vänner på Gotland, hoppas ni hade det lika bra som jag. Nu fick jag tag på en intervju jag gjorde för Journalisthögskolans tidning "Papa", som namnet förtäljer ett pappamagasin. Intervjun gjordes av två duktiga journalister vid namn Jessica Stensell och Rebecka Ljung.

Trevlig läsning!

--------------------------------- 

När vi möts på hans favoritfik på Östermalm i Stockholm blandas kafésorlet med barnskratt. Flera föräldrar sitter framför ångande kop­par kaffe och håller ett öga på sina omkringspringande små.

– Det är alltid mycket barn här, så ingen störs när man sitter och kastar tomater runt omkring sig. Det är min dotter som gör det alltså, inte jag, säger Messiah Hallberg med ett leende och rättar till den mörkblå kavajen.

Sedan ett år tillbaka har Messiah Hallberg använt sin stekarlook från Östermalm som ett signum för att provocera på scen som stand-up komiker. Be­väpnad med sällan skådad dryghet får han publi­ken att skratta, med sin egen metod.

– Det är ändå min person i botten, men sen när man står på scen så tvingas man ju ta till vissa stil­grepp för att få någon effekt. Så jag drar det några varv, säger han med lugn basröst.

INNAN HAN SJÄLV beslöt sig för att fatta mikrofonen lade Messiah Hallberg märke till att många komi­ker rackar ner på sig själva för att vinna med sig publiken. För lätt, tyckte han och valde att pröva om det gick att gå emot strömmen. Idag kan han nästan helt försörja sig på det.

Men vägen dit gick via pappaledighet i tio måna­der. Som journalist med oviss framtid och med en nyfödd liten dotter i famnen satt Messiah Hallberg, 24 år gammal, i sin bostadsrätt på Östermalm och reflekterade över livet.

– Jag kände mig rastlös av att vara pappaledig. Jaha, är det här allt? Så tänkte jag, även om det var fantastiskt i sig. Jag fick ett infall att göra något som skrämde mig, utmanade mig. Så jag anmälde mig till en nybörjartävling i stand-up, berättar han och fipplar förstrött med en pappersnäsduk i ena han­den.

Första framträdandet i Sveriges största rookie­tävling på Bungy Comedy i Stockholm blev dock inte som han hoppats. Messiah Hallberg gick inte vidare.

– Jag blev oerhört förkrossad över det just för att jag hade gått hemma som pappaledig och övat in en massa roligt. Jag hade sett det som en slags rädd­ning för att få in lite ny spänning i mitt liv, fortsätter han.

Men ännu var inte hoppet ute, eftersom han fort­farande hade en andra chansen-tävling att satsa på. Genom att skruva sin scenpersonlighet ytterligare ett varv lyckades han ta sig vidare där för att sedan vinna hela tävlingen.

– På den vägen är det. Jag hade nog inte börjat med stand-up om jag inte fått min dotter, konstaterar Messiah Hallberg och tar en klunk av sin cappuccino.

YRKET SOM KOMIKER i kombination med papparollen kan skapa en konflikt. Det togs upp i en intervju med Robert Gus­tavsson i Svenska Dagbladet tidigare i år. Han, i likhet med kollegan Magnus Bet­nér, ser det som oundvikligt att jämställd­heten får stryka på foten eftersom bran­schen kräver resande och hårt jobb.

När Papa frågar Messiah Hallberg om hans syn på saken spänns ansiktsmuskler­na. Han kommer ihåg att han läste inter­vjun med Robert Gustavsson och blev förvånad.

– Jag förstår att det är en enkel väg ut att försaka sitt barn, vilket är det man gör när man inte är närvarande, men jag har svårt att se varför det skulle vara okej på något sätt, säger han.

Själv gick Messiah Hallberg en pappakurs inför dotterns födsel. På kursen diskuterades bland annat föreställningen om att mamman är viktigare för barnet de första åren, och pap­pors tendens att gömma sig bakom jobb.

– Det påverkade nog lite min inställ­ning i början. Närhet är man ju lika kapa­bel till, även om man inte kan amma.

DET HAR GÅTT BRA för familjen att dela jämt på föräldraskapet än så länge, och det är Messiah Hallberg stolt över. Han hämtar ofta på förskolan och leker med sin dotter i Östermalms parker. Men han har en dröm om att framöver kunna göra stand-up utomlands. Gärna i Storbritan­nien, som enligt honom är världens främ­sta scen för komiker. Om den drömmen slår in kommer det bli svårare att finnas där för dottern på samma sätt som i dag.

– Jag tror ändå att det borde gå att lösa så länge man är två föräldrar som försö­ker balansera upp det. Att inte få prova på sina drömmar för att man har familj kan ju påverka föräldrarollen också.

Runt om i Sverige går inte Messiah Hallbergs provocerande ironi hem hos alla. Själv uppskattar han att det alltid är ungefär tjugo procent av publiken som sit­ter tyst med armarna i kors när han upp­träder. Men han har också skaffat sig en hel del fans bland dem som hans scenka­raktär har starka fördomar mot.

– En hel del invandarkillar och tjejer tycker att jag är skön som de uttrycker sig. De säger att det är uppfriskande med svenska komiker som kan skämta om in­vandrargrupper.

Vilken kungafest vi har i huvudstaden. Det har aldrig varit så många busslaster med magväskor från Trollhättan i min stad som nu.  

Men precis som jag säger min "roast" av bröllopet på Aftonbladet.se, så är det fel - det borde vara Prinsessan Madeleine som gifter sig, det är ju hon som är den riktiga kungligheten. Hon som har klass, stil och elegans. Jag är väldigt förtjust i henne måste jag säga.

Om det någon gång, Gud förbjude, skulle spricka mellan mig och min dam får hon gärna höra av sig.

Prinsessan på Nobelfesten 2002, blott 20 år gammal. Vilken kvinna och klassisk bild.

How 'bout no!

Vad är det för en jävla marknadsföringskampanj? 20 minuter från city... Vet ni vad som också ligger 20 minuter från city? Vetlanda.

Visst blir man som ett barn på nytt när Fotbolls-VM sparkat igång. Tre matcher om dagen. Folk från hela världen som engagerar sig... Mitt första stora mästerskap som jag följde "på riktigt" var EM i Sverige 1992. Janne Erikssons nickmål mot Frankrike. Papins kvittering. Danmark vann den gången, det kommer de nog inte göra i år.

Jag håller på USA, framförallt för att min bästa vän tipsade mig om att en amerikansk vinst skulle ge 70 gånger pengarna. So go Yanks!

Men visst är det många skitmatcher också, som Slovenien-Algeriet som gick för någon dag sen. Det enda roliga med den matchen var att Algeriet ställt han den där blonderade gaykillen från tv-serien "Ullared" i mål. Det var oväntat tyckte i alla fall jag.

Vilket fantastiskt och förlösande regn som sköljer över Stockholm i dag. Hoppas det lättar lite till kvällen för det är Kanal 5:s stora sommarfest, en fest som det brukar talas om länge i mediekretsar och ett bra tillfälle att knyta lite nya kontakter. Vi ska ses vid Hotel Anglais vid sextiden och sen slussas vi i bussar till en hemlig plats, klädkoden för festen är tv-serien Mad Men, vilket för mig är just another friday.

Jag älskar stand-up men har alltid sett mig själv kanske ännu mer som hemmahörande i tv, det är min bakgrund och mitt ursprungliga forum. Därför är det kul att jag har fått lite roliga tv-förfrågningar i veckan, grejer som passar bra med det jag vill göra. Problemet med stand-up är att man så lätt styrs av publiken, det blir så ofta en typ av komik för att få den omedelbara effekten, snarare än den långsiktiga humorn som man återvänder till i sitt huvud.

En som gjort en liknande resa är The Rock, proffsbrottaren som sedan gick över till att vara skådis i Hollywood men fortfarande gör små inhopp i sin gamla bransch då och då, och då är han fortfarande bättre än alla andra. Något att ta efter.

Såhär såg det ut när han lekte lite med publiken i Toronto i februari 2003 och spelade lite på sin gimmick som nybliven Hollywood-stjärna (40 sekunder in i klippet)

Oftast är verkligheten roligare än dikten.

Jag kollade på ett klipp när min far André Wickström roastade Babben (i samma avsnitt som jag var med i, http://www.youtube.com/watch?v=yB2nBnuOTH4). Såhär kommenteras det på You Tube av två killar med de rätt balla namnen Trashersxx och BeverPung:

BeverPung

Thrashersxx

3 dagar sedan@BeverPung han är bög? någon bättre förklaring?

Jag är alltså bög för att jag sitter med en bok. Dessa nollor alltså. Jag har en rutin där jag pratar om en kille som kom fram till mig i Borås och påstod sig vara mitt största fan. Jag svarar att jag har vissa krav på mitt största fan och frågar honom vilken som är den senaste boken han läst. Han svarar: "Böcker är för bögar."

Det är effekten som internet har fört med sig, för ett tiotal år sedan var de stackarna som satt och hatade med "Dagens Tistel" i dagstidningarna freaks, utstötta från samhället, utbölingar. I dag är de freaks no more.  De är rebeller, förgrundsfigurer, de har stake. Så Trashersxx och BeverPung, props till er för att ni lever upp till de samhälliga idealen... för att ni lever ut er dumhet öppet, utan ridåer.      

I lördags var det Skrattstock på Långholmen, jag uppträdde inte, men gick ändå där bak som någon lite småkåt pojklagstränare och hejade på trupperna. "Bra jobbat! Kul! På dem igen!" Det är ju ett väldans pärlor för svinen det där, att försöka få någon värdighet att skrika ut välskrivna skämt till 5000 dyngfulla gratispassagerare. Vissa lyckades bättre än andra, vissa drunknade i medelmåttornas genpool. Och visst gjorde det ont att stå där bakom scen och se några av dem som gick upp, vissa inte ens komiker, och vara så dåliga. Jag hade presterat bättre än så med munkavle och armarna bundna bakom min rygg.

Jag avslutar med orden från min visa kollega Ahmed Behran (som var grym på Långholmen):

Kom ihåg när det handlar om livet
Njut o ha kul om inte det så sug min kuk!

Jag vet inte vad det betyder, men jag antar att det är vad kidsen gillar... ...det och Sean Banan.

För några dagar sen fyllde min dotter två år, herregud vad tiden går. Hon är stor nu, den lille. Vi hade kalas, hon är fortfarande ung nog för att vi vuxna kan korka upp bag-in-box-vinet och ha lite mer av en "vuxen" tillställning. Dagen till ära hade jag köpt på mig den finaste prosciutto man kan tänka sig, så fin att grisarna bara matats med parmigianoost. 150 kronor för tjugo tunna skivor, det är bra skinka det.

Men i ett oövervakat ögonblick slet min dotter ner paketet med min lyxskinka och började trycka in dyrgriparna i munnen i en väldig fart. Och jag skrek: "visa lite jävla respekt för pappas prosciutto!" Det gjorde hon inte. Vi får jobba med det där.

Jag har lite av en kreativ torka just nu. Solskenet gör det med mig. Har svårt att sätta mig och göra något vettigt när livet ter sig så... inbjudande.

Vi hade säsongsavslutning på Göta Lejon i helgen, jag och Ahmed var MC:s och det funkade bra, riktigt bra emellanåt. Fredagen var jag mer nöjd med, hade mer kontroll över publiken, kunde styra dem bättre.

I lördags var det också bra, jag blev häcklad av en kvinna i publiken, "du är inte rolig!" Jag slaktade henne med en trestegsraket. Mycket uppskattad av den fullsatta parketten i lokalen. Det gör ont att möta en uppretad komiker.

Fantastiskt att dela scen med Henrik Schyffert och Björn Gustafsson, två komiker som jag skrattat mycket åt innan jag började för bara ett år sen. Många rookiekomiker undrade vad Björn hade som de saknade, jag brukar svara karisma och komisk timing. Sånt man inte kan lära sig. Material är en liten bit av en framgångsrik karriär.

Efterfesten hade vi på det sobra stället Pub Anchor på Sveavägen. Men jag var så långt in i dimman att jag aldrig hann bli rädd för MC-knuttarna på stället.

Nu är det över för RAW på Göta Lejon och så flyttar vi hem till Östermalm istället, Maximteatern är det som gäller nu i stället, varje lördag från och med i höst.

Jag är bakfull i dag. En känsla jag gärna varit utan. Men jag var på en trevlig fest i går i alla fall, en Sony-sponsrad firmafest där två danska rockband spelade, inget av dem var Olsen Brothers. Banden var skickliga men saknade något, i mitt tycke egna melodier och karisma och "look" hos sångaren. Kalla mig barnslig men jag vill gärna att mina rockstjärnor, precis som mina komiker ska se ut som stjärnor. Annars går mycket av illusionen förlorad.

Men det var trevligt, gratis dricka och mycken nickande och jakande till olika branschfolk där man inte riktigt visste vem någon var, utom just att de antagligen var viktiga för min karriär på något sätt. Så jag var trevlig och försökte skratta på rätt tillfällen.

Idol-Tove var där också, hon är söt hon. Och blott 17 år så hon fick ha någon slags vakt med sig som såg till att hon inte hivade i sig gratisöl. Jag tycker mig se på henne att hon har potential. Med lite hårt arbete kan hon bli Sveriges egen Lindsay Lohan. Jag tror absolut att hon kan bli ett wild child. Och begåvad är hon redan så det räcker och blir över.

Vilken märklig syn jag fick se när jag såg ut från mitt fönster i går. Först trodde jag att det var min chef Mårten Andersson med en ny tjej (inget konstigt där), men sen såg jag att det bara var en kille som hade gått in till en frisör/stylist med en bild på Mårten och sagt: "såhär vill jag se ut." Kolla, han har alla Mårtens kännetecken. Den djupt V-ringade tröjan. Den lite militära pojkaktiga frisyren. Det här är en Mårten Andersson-look-a-like. Tänk den som hade en sån.

Vilken njutning det var att i morse äntligen kunna ta bilen de femhundra metrarna till jobbet. Jag fick tillbaka mitt körkort i torsdags och nu stod jag på gasen för att komma fram. Inga mer bussar, inga mer svettiga promenader. Femhundra meters njutning.

Så som ni förstår kommer jag lägga en röst på Miljöpartiet i det stundande valet. Kanske två.