RAW Comedy Club

Jag har fått i uppgift att skriva på den här sidan på temat fördomar. Handlar det här om fördomar? Jag vet inte. Jag vet bara att för första gången på ett tag har jag haft lite inspiration till att blogga så here goes. Jag är just hemkommen från Maffia Comedy på Underbara Bar på Södermalm i Stockholm. Söder, kulturens och arbetarklassens hemvist i Stockholm. Det är ofta där min burdusa, arroganta Östermalmspersona har sina bästa gig, märkligt nog. Men jag antar att de kan se humorn i det hela, precis som invandrargrupper ofta skrattar gott åt skämt om fördomar kring invandrare. De som har svårast att se humorn i det stundtals hårda materialet som jag levererar är medelsvenssons, folk som är som folk är mest, jag har ibland funderat på om det kan bero på att fördomarna ligger för nära dem själva.

Det var en usel stand-upkväll måste jag säga, trots att stället och arrangemanget var väl skött var kvällen alldeles för lång, för många underpresterade och publiken var seg, avvaktande. Många var nog där för att se den forne dörrvakten Fadde göra sitt andra stand-upframträdande. Han var… modig. Det har jag sagt tidigare. Speciellt med tanke på hur många som antagligen var där för att se honom misslyckas, även bland oss komiker himlades det på ögonen när han körde och jag antar att det fick oss att känna oss duktiga. Och han var inte bra, det kan man inte säga, men modig. Det är vi alla som ställer oss på en scen, sen är det inte nödvändigtvis att vi alla har en gudabenådning för just den konstformen men.

Jag gick på näst sist som semi-headliner. Jag ville inte innan, var oerhört opepp och skulle testa nytt material på den publiken som var minst sagt avslagen… men det gick bra, mycket bra till och med och mina nya grejer satt som de skulle inför Sverigeturnén vi drar på nästa vecka. Jag förlorar ibland hoppet om stand-upcomedy, tänker att publiken aldrig kommer förstå det jag vill framföra, och sen en sån här kväll, när så många ändå är med på noterna, då är det en märklig känsla i kroppen. Jag får citera Hjalmar Söderberg:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Handlade det här om fördomar? Jag vet inte. Men ibland måste man skriva saker ändå. Så är den kreativa ådran.

Helgen över igen. Det går snabbare och snabbare hela tiden. I fredags gigade jag på Stockholm Live @ Ambassadeur. Stureplansställe. Oerhört snygg backdrop hade de fixat, såg väldigt big-time ut. Folk brukar ofta säga att det där skulle vara min publik, de uppklädda människorna kring Stureplan. Problemet är bara att det är Stockholms mest humorlösa publik, de är alldeles för rädda för att förlora ansikte för att leva ut till en så pass levande konstform som stand-up är. Jag gick upp och precis när jag kommit till punchline i första skämtet förlorade jag rösten och fuckade upp det. Efter det så fick jag kämpa på i tre minuter innan jag hade dem med mig igen. Sen avslutade jag starkt. Det är ofta en uppförsbacke för mig att få med mig publiken, i normala fall vill folk skratta åt komiker eftersom de har sympati med sig. I mitt fall finns inte plats för någon sympati, därför känns det alltid mycket bättre när jag ändå gör bra gig. Al Pitcher funkade mycket bra som kvällens headliner.

Stureplan är fortfarande mytomspunnet ute i landet, det sägs vara en plats för snobbar och glamour, vilket är lustigt med tanke på att kvinnorna där är frisörer, servitriser och klädbutiksbiträden och männen är säljare på 3. Det är en enda stor charad Stureplan. Mitt yttre till trots är jag sällan där nu för tiden, jag har varit det, min 20-årsdag firades i ett vilt krigsslag på Köket. Men jag är 26 nu. Livet går vidare. Men jag förstår att det fortfarande kan vara lockande för folk som inte är uppvuxna med det, speciellt folk som är inflyttade till Stockholm. Kommer man från Köping eller Södertälje måste det vara en fantastisk trevlig upplevelse.
   Förresten, Soran Ismail påkallar bartendrarna på Stureplan VID NAMN. Och folk kallar mig för stekare.

I lördags firade vi min flickväns födelsedag med libanesisk fest i vår våning, och tjugo liter vin senare mår vi ändå rätt bra. Det var en lyckad fest måste jag säga.

Jag dök upp oannonserad på klubb Komikaze på Ego i går kväll, hade inte stått på scen på 15 dagar och behövde få lite rost ur kroppen. Men, det är svårt att gå upp och bara laja på scen om man inte är ett mer känt namn som får det utrymmet. Jag var okej, rätt medioker, fanns något bland de nya som säkert kan bli bra så småningom.
Jag hoppas få tillbaka lite hunger på stand-upen, det infinner sig i bland, i stunden, när man gör något som bara uppstår där och då. Men i går var det bara blaj, jag gick upp, kände lite på strålkastarljusen, ville höra min röst dåna ur högtalarna. Det var helt och hållet en klapp på min egen axel, och det blir sällan jättebra. Men okej.

Så är det då tretton dagar kvar till vår turnépremiär i Umeå. Nio svenska städer ska besökas och jag har fem gig innan dess. Jag är ute och testar lite nya grejer, har bränt en hel del material på de tv-program jag har medverkat i, man får inte glömma på att jag bara hållt på i snart elva månader och det tar ett tag att bygga upp en stor repertoar.

Mest orolig är jag för att komma till småstäderna på turnén, det är (brukar i alla fall vara) en oerhört otacksam publik för mig, de brukar inte förstå att det är comedy jag sysslar med utan ser på mig som om jag vore en konstinstallation... eller bara ett skitstövel. När jag var i Malmö senast (Malmö! Sveriges tredje stad!), så började jag med: "Kul att vara i Skåne men vilket skitväder ni har här, i Stockholm just nu: 22 grader och sol.". Knäpptyst i lokalen.

Så det jag jobbar på är att sätta min karaktär utan att för den delen nödvändigtvis få alla i salen emot mig direkt, men det är en svår balansgång det där, till skillnad från många andra komiker kompromissar jag väldigt lite med vad jag själv vill göra, det är jag som bestämmer, inte dom.

Sen angående Fadde Darwichs stand-up debut. Vad ska man säga, det var ju inte bra, men jag vet inte. Någonstans tycker jag han är modig, antingen är han det eller totalt världsfrånvänd. Men jag minns första gången jag gick upp på scenen, vilken nervositet jag kände, vilken nervositet alla känner som går upp och gör det på riktigt. Jag tyckte inte Fadde var bra, men å andra sidan har jag sett massvis som har varit sämre på landets klubbar. Jag har ingen poäng här märker jag, bara att han är modig. Eller totalt världsfrånvänd. Troligtvis båda.

I THINK NOT!

Min far är en legendarisk skådespelare, en av hans tidigare roller var i filmen Barnen från Frostmofjället då han stal några stackars barns get. I övrigt är den filmen en uppsjö av tragedier, små barn som var kalla, allt var fruset, geten åts upp.

Såhär beskrivs den: "Norra Sverige i mitten av 1800-talet. Sju barn förlorar sina föräldrar och för att inte bli utackorderade till socknens storbönder flyr de från hemgården och påbörjar en lång vandring över fjället för att finna ett bättre liv."

När jag var liten såg jag den filmen och var så glad över att vi moderna barn slapp den typen av kyla. Nu är vi där igen, 17,2 minusgrader inne i centrala Stockholm när jag vaknade i morse. Den värsta vintern i mannaminne, jag kommer referera till den här vintern för min dotter och berätta skräckhistorier om hur jag inte trodde vi skulle överleva.

Men.
   Allt är inte fara och färde. Vintervädret tvingar fram roliga kläder ur folks garderober, utanför jobbet i morse såg jag en man i en lång svart läderrock.

Nazimodet - Welcome back! You've been missed.

Nästa vecka kommer jag ut ur garderoben. Aftonbladet har fått nys om mitt och Johan Glans förhållande, tydligen kommer de gå ut med det här löpet: "Johan Glans toyboy råkar illa ut igen - MESSIAH KISSAR PÅ POLIS!" Det är ingen idé att förneka det längre, allt kommer upp till ytan och på något sätt känns det ändå rätt skönt att slippa leva en lögn.
   Vi spelar in tisdag-onsdag nästa vecka och det ska bli riktigt rolig. Han Glans sägs ju kunna bli något.

Det finns vissa likheter...

Såhär såg det ut när jag besökte Malmös strålande standup-klubb Oslipat Privat för exakt en vecka sen. Jag passade på att ta tillfället i akt och svara en lokal komiker på tal, och att det är gratisreklam för honom, det bjuder jag på. Jag är trots allt en givmild man, det har hänt att jag har matat de hemlösa med mina egna händer.

Sitter och putsar det sista inför kvällens Roast på Berns av Babben Larsson. Det är en utmaning det här, hur elak ska man vara? Var går gränsen? En känd komiker som tog en titt på mitt manus sa: "om du vill bli hatad så kommer det här manuset definitivt göra tricket", det låter lovande tycker jag.

Det är svårt att komma runt det faktum att Babben är storväxt, låt oss vara ärliga det är svårt att komma runt Babben Larsson över huvud taget.

Vi får se hur det blir, som manus betraktat är det i alla fall mycket bra. Nu ska det bara levereras också.

Så sammanfattar jag min miniturné i Skåne. Jag flög till Malmö från Bromma och som av en händelse var Robin Paulsson också där, på väg hem från Roast på Berns. Trevlig flygtur, trevlig samtal.
Giget på kvällen på Oslipat var mycket märkligt, det var en bra publik, för alla förutom för mig. Det var inget dåligt gig raktigenom men det var en oerhört delad publik, vissa skrattade gott, vissa satt som frågetecken åt min akt. Återigen slås jag av hur olika standup-publiken är i Stockholm jämfört med resten av landet, det är märkligt hur det kan vara så fortfarande 2010, men jag antar att resten av landet förstår så småningom. De brukar göra det… så småningom.
Bra kväll i övrigt, jag såg en ung tjej, Petrina Karlsson göra sitt fjärde gig och hon imponerade väldigt med säker leverans och bra fräscht material. Duktig talang, 19 år bara.
Det som gjorde min kväll var min avslutande rutin, eller ”roast” eller vad man vill kalla det. Det är såna stunder som gör att jag älskar stand-up, det kommer på You Tube snart men man kan väl säga att en annan komiker öppnade dörren åt mig för några månader sen och sedan dess har längtat efter att få åka till Skåne och framföra det jag gjorde. Och med all blygsamhet så kan jag väl säga att sådant behövs, med all respekt för komiker som gör traditionell comedy som den alltid har gjorts, nytänkande behövs i alla branscher.

Torsdagen spenderade jag med Robin inne i Malmö, han visade mig sitt Malmö och sjöng ”Strangers in the Night” när vi promenerade i Västra Hamnen. Att gå genom Malmö med honom är som jag tänker mig att det var att gå med Nacka Skoglund i Stockholm på 50 och 60-talet, folk som hälsar genom fönstrena, glada tillrop från cyklister och torghandlare som skrattar och vinkar. Herr Paulsson är trots sina framgångar i unga år en mycket ödmjuk herre, mycket mer ödmjuk än jag själv hade varit.
På kvällen var det Prickprick i Lund som hade en sjuk line-up med mig, Måns Möller (som öppnade med 25 högoktaniga minuter), Aron Flam och Jesper Rönndahl. Verkligen värt 80 kronor i inträde. Mitt gig var bra, testade en del nytt, gick upp på scen med en mer ödmjuk approach än i Malmö och det funkade bättre (även om jag avskyr att behöva kompromissa med min karaktär). Avslutade gjorde Rönndahl och det var verkligen hemmaplan för honom, Skåne har Rönndahl fever och jag är säker på att han skulle kunna peka på valfri kvinna i publiken för lite alone time backstage. Jag förstod inte alls vad han sa på scen, men det måste ha varit roligt för skåningarna skrattade hysteriskt. Imponerande båda kvällarna var också Erik Hultkvist som verkligen har kommit långt i sitt karaktärsskapande sen han kom tvåa efter mig i Bungy Comedy för nio månader sen.
På kvällen var jag ute i Lund på Herkules med Aron Flam och hans lillebror. Och för er som tror att Arons känslokalla uttryck på scen är en act, it’s not. På scen är han en glädjesprudlande version av sig själv.
Bra resa i Skåne, kul att det finns en levande comedyscen där nere också, och att de inte bara ägnar sig åt sex med kusinerna, även om det förstås lockar det också.

Så var det då igång, melodifestivalen 2010, vi hade bänkat oss framför vår Bang Olufsen och här är the rundown:

*Programledarna var, ja vad ska man säga, stressade, forcerade och i Dolphs fall ofattbart stela. Men det är väl så det ska vara när man leder ett program för tre miljoner tittare.

*Ola Svensson: Hans horribla frisyr tog fokus från låten, som en comb-over för en brännskadad person. Men låten var rätt catchy. Roligt också att de placerat Hurley från "Lost" bakom pianot.

*Jenny Silver: Min fru umgicks med henne förr i tiden, "men sen blev hon konstig". Jag: "Det märks inte". (Det var roligt i stunden)

*Linda Pritchard: såg ut som en sån kvinna man träffar på krogarna på Kungsgatan klockan fem, en kvinna som bor på pendeltågslinjen och hoppade av frisörlinjen i gymnasiet. Men en bra show, om än en något icke-orginell låt. 

*Pain of Salvation: Sveriges smutsigaste band. Jag gillar låten, men alldeles för smal för svennebanan-klicken som röstar i det här programmet.

*Anders Ekborg: Såg ut som en förvirrad överklassmänniska som haltade runt på en bordell i Amsterdam bland heroinmissbrukare. Il Salvatore, räddaren. Jo då, sjunga det kan han.

*Jessica Andersson: Hon har tydligen släppt en självbiografi. Fantastiskt. Känns lite som den eviga förloraren från landet, ingen anledning att ändra uppfattning efter den här låten. 

*Frispråkarn: Då var det dags för omgångens kalkon. I sin presentationsvideo säger han att han: "hustlat ett bra tag nu." Nej, du kommer från Åkersberga, du har inte hustlat nånstans. Jag är så trött på folk som spelar på den här förortsgimmicken 2010, hallå, vi har en svart president, det är dags att sluta prata som om ni inte förstår. 
   Min fru: "Varför satte han på sig julkoftan i tv?", hon är Sveriges roligaste kvinna... 
Roligaste i kväll: Måns efter låten, "jag förstår att många undrar om Frispråkarn är gift, nej, han är singel." Jag la också märke till Zelmerlövs försök till en gangsta-hälsning med Frispråkarn Anders från Åkersberga. Bra TV.

*Salem Al Fakir: Alla som är lite efterblivna är populära i Sverige - man tycker synd om honom. Är det inte hans grej? "Åh, titta på stackaren, han har tagit sig ändå upp på scenen." Han är efterbliven och populär på samma sätt som Ted Gärdestad var efterbliven och populär. Men så klart direkt till final, hemma hos oss tryckte vi på mute när han uppträdde för andra gången.

Dolph har en förmåga att säga ett skämt, som inte är roligt men själv skratta och göra det men sådan pondus att alla runt honom till slut skrattar också. En svag deltävling men Dolph var rolig och Måns och Meltzer skötte sig också bra.