Fadde Darwich gjorde sitt andra gig, och vi andra hånlog

Jag har fått i uppgift att skriva på den här sidan på temat fördomar. Handlar det här om fördomar? Jag vet inte. Jag vet bara att för första gången på ett tag har jag haft lite inspiration till att blogga så here goes. Jag är just hemkommen från Maffia Comedy på Underbara Bar på Södermalm i Stockholm. Söder, kulturens och arbetarklassens hemvist i Stockholm. Det är ofta där min burdusa, arroganta Östermalmspersona har sina bästa gig, märkligt nog. Men jag antar att de kan se humorn i det hela, precis som invandrargrupper ofta skrattar gott åt skämt om fördomar kring invandrare. De som har svårast att se humorn i det stundtals hårda materialet som jag levererar är medelsvenssons, folk som är som folk är mest, jag har ibland funderat på om det kan bero på att fördomarna ligger för nära dem själva.

Det var en usel stand-upkväll måste jag säga, trots att stället och arrangemanget var väl skött var kvällen alldeles för lång, för många underpresterade och publiken var seg, avvaktande. Många var nog där för att se den forne dörrvakten Fadde göra sitt andra stand-upframträdande. Han var… modig. Det har jag sagt tidigare. Speciellt med tanke på hur många som antagligen var där för att se honom misslyckas, även bland oss komiker himlades det på ögonen när han körde och jag antar att det fick oss att känna oss duktiga. Och han var inte bra, det kan man inte säga, men modig. Det är vi alla som ställer oss på en scen, sen är det inte nödvändigtvis att vi alla har en gudabenådning för just den konstformen men.

Jag gick på näst sist som semi-headliner. Jag ville inte innan, var oerhört opepp och skulle testa nytt material på den publiken som var minst sagt avslagen… men det gick bra, mycket bra till och med och mina nya grejer satt som de skulle inför Sverigeturnén vi drar på nästa vecka. Jag förlorar ibland hoppet om stand-upcomedy, tänker att publiken aldrig kommer förstå det jag vill framföra, och sen en sån här kväll, när så många ändå är med på noterna, då är det en märklig känsla i kroppen. Jag får citera Hjalmar Söderberg:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Handlade det här om fördomar? Jag vet inte. Men ibland måste man skriva saker ändå. Så är den kreativa ådran.