RAW Comedy Club

Helgen över igen. Det går snabbare och snabbare hela tiden. I fredags gigade jag på Stockholm Live @ Ambassadeur. Stureplansställe. Oerhört snygg backdrop hade de fixat, såg väldigt big-time ut. Folk brukar ofta säga att det där skulle vara min publik, de uppklädda människorna kring Stureplan. Problemet är bara att det är Stockholms mest humorlösa publik, de är alldeles för rädda för att förlora ansikte för att leva ut till en så pass levande konstform som stand-up är. Jag gick upp och precis när jag kommit till punchline i första skämtet förlorade jag rösten och fuckade upp det. Efter det så fick jag kämpa på i tre minuter innan jag hade dem med mig igen. Sen avslutade jag starkt. Det är ofta en uppförsbacke för mig att få med mig publiken, i normala fall vill folk skratta åt komiker eftersom de har sympati med sig. I mitt fall finns inte plats för någon sympati, därför känns det alltid mycket bättre när jag ändå gör bra gig. Al Pitcher funkade mycket bra som kvällens headliner.

Stureplan är fortfarande mytomspunnet ute i landet, det sägs vara en plats för snobbar och glamour, vilket är lustigt med tanke på att kvinnorna där är frisörer, servitriser och klädbutiksbiträden och männen är säljare på 3. Det är en enda stor charad Stureplan. Mitt yttre till trots är jag sällan där nu för tiden, jag har varit det, min 20-årsdag firades i ett vilt krigsslag på Köket. Men jag är 26 nu. Livet går vidare. Men jag förstår att det fortfarande kan vara lockande för folk som inte är uppvuxna med det, speciellt folk som är inflyttade till Stockholm. Kommer man från Köping eller Södertälje måste det vara en fantastisk trevlig upplevelse.
   Förresten, Soran Ismail påkallar bartendrarna på Stureplan VID NAMN. Och folk kallar mig för stekare.

I lördags firade vi min flickväns födelsedag med libanesisk fest i vår våning, och tjugo liter vin senare mår vi ändå rätt bra. Det var en lyckad fest måste jag säga.