Yo I somras så var jag och hände med min kompis Hanna på hennes landställe som närmare bestämt ligger i Grums. Jag gillar att tro att jag har en närmare koppling till landet eftersom jag har vuxit upp i Vallentuna. Men har man varit i Vallentuna och tycker att det är landet så har man inte varit i grums. Men att säga att man är från landet kan i Stockholm ibland ha en negativ klang. Vilket jag kan tycka inte är mer än idiotiskt. Jag gillar att alla känner varandra på landet och att det på något sätt känns som man har kommit till verkligheten. En verklighet där alla ses på Gården i Halla (inträde 100 spänn för den som undrar) dricker öl, dansar (bugg) och pratar med varandra. Man blir direkt en del av gruppen där alla lyssnar på Morgonpasset för att en av dem (Hanna) är med i programmet. Man är en del av en verklighet där man automatisk blir omtyckt eftersom man är kompis med någon från bygden. Där folk vill prata med en för att veta hur det känns att vara på landet när man är från stan. Mitt svar lyder dock alltid att det är underbart. Jag gillar den verkligheten där man vågar vara sig själv. Där det inte handlar om vem som har på sig vilket märke eller vem som dom trendigaste kläderna. Vem som har mest pengar eller kan verka mest nonchalant och häftig. Jag gillar verkligheten där den som är mest uppskattad är den som helt enkelt är sig själv. Det enda som jag kan klaga på är att myggen verkligen älskade mig (kan vara för att dom aldrig har fått smaka på chokladblod förut) och att jag tydligen har en extrem fästingnoja. Utöver det så kommer nog landet alltid att äga storstan. I Stockholm så handlar det om vem man kan få folk att tro att man är. I verkligheten så handlar det om att våga vara dig själv och få njuta av att vara med andra människor som också vågar vara det.