Jag sitter just nu på tåget på väg hem från Peace & Love och njuter av minnena från gårdagen. Det hela började som det brukar gör när man ska åka med sj, med en försening i Uppsala (2timmar i ett varmt tåg) som senare blev ett inställt tåg. Det var då jag började känna mig lite stressad jag och de hundratals människor som stod och väntade på bussen.

När jag stod där och väntade som en kille som heter Johan och räddade min dag. För att göra en lång historia kort så hade han fixat en bil upp till PAL och undrade om jag ville haka på. Då jag kände att risken av att han och hans vänner skulle gömma min kropp i skogen på vägen upp till PAL, efter att han skändat mig ett par timmar inte var så överhänganden så sa jag ”absolut vi kör”. Detta resulterade i en mini road trip, där vi som tidigare var främlingar blev ett wolfpack (jag, johan martin och matte). Jag vet inte om det var PAL (peace and love) effekten, men vi hade kul som man bara kan ha med människor som man precis har lärt känna och som framförallt inte försökte döda mig på vägen.

Efter lite strul med Hotel och armband, så var det dags att hänga lite och sen giga. Ska jag vara helt ärlig så trodde jag inte att någon skulle komma. Det är lite av min generella utgångspunkt att ingen har någon koll på lilla mig speciellt när Kings of Leon spelar samtidigt.

Men tio minuter innan jag ska upp och köra så kommer scenansvarig in och säger ”du får komma nu dom ropar på dig”. Min första tanke var jo jo kul att hon har humor och driver med mig innan jag ska upp. Men när jag var på väg till scenen hör jag Kodjo,Kodjo, Kodjo!!!!! Det var så jävla sjukt att höra människor som jag vet knappt kunde uttala mitt namn för 3år sedan stå och skrika det i ett fullsattrum.

Om livet verkligen handlar om dagarna man minns så vill jag från botten av mitt hjärta tacka alla som gjorde gårdagen ett minne för livet. En enskild händelse som är fyllda av så mycket spontan kärlek, glädje och humor att jag inte kan göra annat än att sitta på tåget och le för mig själv Det är inte varje dag som man blir ödmjuk inför det som man faktiskt gör. Men så finns det ibland stunder som gården. Stunder som gör att man minns varför man gör det här och blir otroligt tacksam för man har fått att chansen att få underhålla.

Peace & Love till er alla och tack för att ni finns därute

Kramisar

Kodjo