RAW Comedy Club

Vilken njutning det var att i morse äntligen kunna ta bilen de femhundra metrarna till jobbet. Jag fick tillbaka mitt körkort i torsdags och nu stod jag på gasen för att komma fram. Inga mer bussar, inga mer svettiga promenader. Femhundra meters njutning.

Så som ni förstår kommer jag lägga en röst på Miljöpartiet i det stundande valet. Kanske två.

Det här med kändisskapet. Vi jagar det alla, så är det. Oerhört vilken nobel målsättning man har så jagar vi alla vår beskärda del av rampljuset, av att bli en av vår tids Gudar. Så är det. Det vore en lögn att påstå något annat. I slutet av den här texten kommer jag komma fram till att Hasse Bronten är Sveriges mest kända man. Låt oss se hur vi hamnar där.  

Jag har varit i den här mediesvängen i över tre år nu, först som journalist och sen som komiker. Jag minns speciellt de gånger när jag som tv-reporter tvingats ut på röda mattan-tillställningar och tvingats jaga olika B-kändisar, bett snällt om en intervju, frågat dem vilken färg de har på strumporna eller om de gillar schampo. Bredvid mig stod en kille från radio/tv-programmet The Voice, en oerhört retlig liten no-talent. Och det som slog mig då, och gjorde så fruktansvärt ont var att han antagligen stod högre upp på skalan än jag. Han var ett större namn än jag var. Förstår ni hur det får mig att känna mig.

Och nu då när jag sitter på ett produktionsbolag i stan och hör de planera sina kändisgäster. Namnen som slängs runt! Lulu Carter. Sandra Dahlberg. Den bögiga dansaren från Let’s Dance (det kan lite vara vem som helst av dem). Alla namn som är mer kända än jag, och därmed bättre på sitt jobb.

   Och så kommer vi till slut till Hasse Brontén. En man som ALLA vet vem det är, alla känner till honom, men ingen vet vad han gör. Det är imponerande. Med all respekt med hur många polisskämt Hasse Brontén mäktar med på en arbetsvecka, så borde ju Göran Hägglund, Peter Eriksson och Jan Björklund vara mer kända än Hasse, men det är de inte och det är därför jag anser att herr Brontén är Sveriges mest kända man.  

Så här skrev en av mina litterära förebilder Truman Capote för ett antal år sedan:

Lik den mäktige kondoren

med lystna vingar

mot en kopparsky

har jag väntat och vaktat

på mitt rov!

Mitt byte är odödligheten:

Att vara någon, att bli ihågkommen.

Är det inte också din fåfänga dröm?
Ty ni vet och jag vet

– ung eller gammal, det gör detsamma –

att vi bara väntar, väntar

på att se våra namn hållbara i skrifter som sten.

Så är det i dag, så blir det i morgon!

I dag tog jag om mitt körkort, vilket i sig var fantastiskt. I fyra månader drogs det in på grund av en fortkörning och vilket helvete det har varit. Trängas på tunnelbanan, trängas på bussen. Jag avskyr att åka kollektivt och jag avskydde att min frihet skars av när jag inte fick använda min bil.

Man blir som ett barn bakom ratten när man får köra igen. Jag rusade till bilen, tankade den full med soppa och möttes av den här reklamskylten:

Förstår ni hur vitsiga de tycker att de har varit? "Man måste ju tanka på ekonomin." "Tanka på." Fy fan vilken dålig idé. Skäms!, ni reklambyrån som kom på det. Skämmes tamej fan.  

Jag satt där med ett gäng pommes frites framför mig. Finns det någon mer kreativ miljö än ett McDonalds i förorten? Jag kände för att skapa magi!

Såg ni SVT:s Dokument inifrån i går kväll? Det handlade om McDonalds och jag måste säga att jag tycker att Dokument inifrån gjorde ett bra jobb med att påminna alla att de som arbetar där är underbetalda och utnyttjas, om nu någon hade glömt det. Jag tyckte nog att flickan bakom disken såg lite extra håglös ut.

   Jag kunde knappt  gå in på de där hamburgerrestaurangerna längre utan att få en klump i magen när jag såg de stackarna som jobbade där och värmde upp djupfryst mat i micron och plockade i fritösen dagarna i ända.

Efter några dagars frånvaro återvänder jag med... inget. Jag har helt enkelt inte gjort något direkt, försökt njuta av den lilla vår som äntligen kom i går. Ryssvärmen. Smaka på det ordet. Får mig osökt att tänka på ett av de bästa skämten från förra årets melodifestival, när Petra Mede sa: "Har ni varit i Moskva i maj, det är fantastiskt, som Huddinge i oktober." Ryssvärme ja. 

Fantastisk dag i går. Jag var ute med min dotter i Tessinparken hela dagen. När man är ute så uppstår det ofta situationer där man hamnar bredvid andra föräldrar och man måste säga något för att det inte ska bli spänt och konstigt. Ofta kör man någon klassiker som: "åh hur gammal är den där lilla sötnosen då?", även om barnet i fråga ser ut som en fågelskrämma. Men ibland är det föräldrar som inte förstår den sociala konventionen och nöjer sig med de små hälsofraserna utan fortsätter prata. De är de värsta. I går hamnade jag i samtal med en pappa som till slut berättade om hur han och hans dotter hade med sig en gemensam banan ut till parken. Smaka på det ordvalet - en "gemensam" banan. Jag funderade ett tag på att tillrättavisa honom och påpeka att vuxna människor inte gärna får äta banan i offentliga sammanhang men jag avstod i sista stund och mumlade något om: "vad trevligt. Nu måste vi tyvärr bege oss hemåt." 

Som vi har väntat på Kristi Himmelfärdsdagen.

Igår var vi på gig i Eskilstuna, Vakna med the Voice-David Druid och Roast på Berns-Ola Söderholm. Och Mustaschkamp-Petter Bristav var med som fotograf. Vilken fantastisk klubb det var Sylvia Comedy, en av de bättre jag varit på utanför Stockholm. Precis så som det ska vara arrangerat.

Det finns en märklig kamratskap och något fint i det där, när tre narrer åker hem genom natten i en gemensam bil. Någon somnar på vägen. Någon sitter och ältar skämt som inte gick som de skulle. Det är ett märkligt broderskap, som jag tänker mig att Skäggiga damen och Starke Adolf reste längs vägarna på den tiden de sågs som höjden av underhållning.

Julia Pastrana, 1834 - 1860, var en mexikansk kvinna som reste världen runt som den Skäggiga damen. Den tidens stand-upkomiker. 

Måndag kväll. Innebär Roast på Berns för oss komiker. Och i kväll gör Sveriges best kept comedy secret sin tv-debut, herr Ola Söderström. Ola har alltid varit en favorit för mig ända sedan jag såg honom på ett flimrigt You Tube-klipp från Big Ben innan jag själv börjat. Han har nog humor-Sveriges vassaste penna och skulle också skulle kallas the World's most popular cunt.

Vi gjorde våra inspelningar sammma kväll han och jag och det var intressant att uppleva hur vi bemöttes efteråt. Ola hade gjort succé både inför publiken och inte minst inför de andra komikerna. Han hade tagit den långa vägen, slitit i många år, förfinat sina skämt och var the underdog. Jag hade visserligen också haft ett mycket bra gig inför publiken. Men jag hade gått den andra vägen, snabbare, utan ansträngning och med en attityd som långt skiljer sig från Olas. 

Intressant det där med skillnader i sätt. Men likheter i begåvning.

Sätt er ner och njut, 22:00. Ola är väldigt bra. Rolig. Och intelligent. Bara en sån sak. Det är inte vardagsmat.   

Det är söndag utomhus. Så det kan gå. Vilken känsla den dagen har ändå. Vännerna i Seinfeld hade en diskussion i något avsnitt vilka dagar som hade en känsla. Alla kände olika dagar, Kramer kände tisdagar och torsdagar.

Jag känner alla dagar utom tisdagar, den är helt onödig. Dagar varierar i känsla också, nu när jag jobbar som en vanlig Svensson har onsdagen gått från att vara en härlig dag till att vara veckans jobbigaste. Men men. Jag jobbar i tre veckor till, sen är det helvetet över och jag kan sova ut igen. Och onsdagen återgår till att vara en bra dag.

Söndagen är en märklig dag, avskalad från direkta skeenden. En oerhört sorgsam och perifer dag om man är singel och har besökt krogen dagen innan. En rätt ombonad och fin dag om man har ett förhållande man värnar om. En bra söndagslåt är "Baby om Morgonen" med Lundell. Det är i och för sig en bra låt alla andra dagar också, kanske Lundells bästa på 2000-talet.

Förstoppning dödade Elvis kan man läsa i tidningen i dag (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7098288.ab). Jo då. Även legender och Gudar smädas. Nog är kungen död alltid.

Fin bild från Oslipat Privat, Malmö i februari.

Den här våren i Stockholm har varit den längsta vintern jag någonsin upplevt. Jag har börjat blogga. Säg mig en som inte bloggar i dag och du får en miljon. Vi har inget att säga men ut ska skiten ändå. 

Det vore trevligt med lite sol nu, missmodet ter sig annorlunda i solskenet så är det ju. Det är inte alls lika dominant. Det är lättare att leva livet som en bagatell. 

Jag har funderingar på att klä ut mig till trollkarl i dag. Alla uppskattar en trollkarl. Jag har redan en magisk hatt och en trollstav. Nej, inte en riktig magisk hatt så klart, utan en som låtsas. Några ytterligare tips? 

Min kampanj fortsätter. Dag 3.

I dag sticker jag som komiker ut hakan och tar avstånd från…
Våldtäkter.
Varför? Det är inte okej. Ett nej är ett nej killar.

 EDIT: Jag fick precis ett meddelande från komikerkollegan Kristoffer Appelquist: "Fan vad sant Messiah. Du vågar verkligen säga de där obehagliga sanningarna. Om fler vore som dig..Stå på dig!"   Fan vad kul, då känns det ändå som om jag är på rätt spår. Appelquist har alltid varit en idol för mig, ända sedan han medverkade i TV4-programmet 100% och drog ett skämt om Hagamannen som jag ännu till denna dag inte förstår hur kanalen släppte igenom. Det var helt i klass med mitt Monica Zetterlund från Roasten. Briljant! Finns säkert på You Tube någonstans.  

Min kampanj fortsätter....I dag sticker jag ut hakan och tar jag avstånd från…

Malaria..

Varför? Två miljoner människor dör om året. Det är inte okej!

Ny grej på bloggen. Varje dag sticker jag som komiker ut hakan och tar avstånd från en företeelse i vår samtid. Vi startar redan i dag.

I dag tar jag avstånd från…

Sverigedemokraterna. 

Varför? Rasistiskt, är det inte?

Jag stötte på en DJ sent igår. Han var från USA och var tydligen väldigt stor i New York, apparently. Han hade en märklig keps och solglasögon på sig inomhus och var två tum hög. Han var direkt närgången mot mig, hälsade på mig som om jag vore en statist i en hiphop-video och jag hade aldrig sett människan förr.

   Vi var på ett café på Östermalm, ett sånt där café där Östermalmsfolket, lattemammorna och Tre-säljarna, kan sitta och vara sådär substanslösa som man bara kan vara just där. Anledningen till att han hälsade på mig var att han visste om att jag var komiker, att vi var i samma bransch - branschen att underhålla människor. Och han överöste mig med kommentarer, små tips och märkligt hårda ryggdunkar. Och jag ville bara påpeka för honom att du vänder på skivor, du är en jävla DJ, du är inte i min bransch, du är inte i någon bransch. Men han förstod inte såna subtila undertoner utan var en gapig typ, en gåpåig person. En DJ som var stor i New York men som av en händelse nu var i Stockholm och spelade på klubbarna här kring Stureplan. Och han var... utan tvekan... en idiot.

Demokrati är ett för jävla dumt styrelsesätt, missförstå mig rätt, det är det bästa vi har men det är verkligen genomdumt. Allas röst är lika mycket värd? Jag frågar varför? Om vi tar några män ur historien, om vi placerar Einstein, Leonardo da Vinci, John Lennon och DJ Baby från New York som spelar skivor. Vem ska bort? Är det då inte tre människor i den skaran som är lite mer kapabla att rösta, att uttrycka sig och i det långa loppet att andas den här luften. Allas röst är lika mycket värd. Men om vi menar det. Om vi verkligen menar det, jag menar om vi tror på den livsfilosofin då måste vi jämställa ännu fler. Ser du hunden där borta, ja den med långa, hängiga öron som står där fastkedjad.

Jag säger låt den hunden gå och rösta, låt oss doppa hans små tassar i målarfärg och låt honom lämna sitt avtryck på det parti vars syn på vård och omsorg han föredrar.

Så här skrev min vän och chef (han älskar när jag säger så) Mårten Andersson om mig i sitt senaste blogginlägg:

"Messiah Hallberg (ambassadör från RAW) som ALLA tjejer jag pratar med vill ligga med. Fattar inte grejen alls. Han är ju snygg, absolut - men så snygg? Kanske är att jag inte tänder på brats, varken kill eller tjejbrats ha ha. Messiah det är Ladies Night som gäller nästa säsong. Kom ihåg var ni och du läste det först."

Såhär svarade jag: "Du ger mig storhetsvansinne. Dessutom har jag ingen användning för den informationen nu. Du kan få ligga med dem i stället."

För det stämmer ju, vad ska jag veta det för? Det är kul och smickrande givetvis. Men, jag får aldrig höra det av kvinnor ute, speciellt inte i Stockholm där kvinnorna, oavsett hur de ser ut, uppför sig som om de vore Victoria's Secrets-modeller och aldrig någonsin delar ut komplimanger.

Jag hade säkert kunnat leva ett ganska gott liv på singelmarknaden nu, det tror jag. Problemet för mig har alltid varit efteråt, när man vaknar upp och tvingas prata med människan som man inte känner och inte delar något med. Då föredrar jag att vara i ett förhållande. Jag är nog mer av en förhållandekille. Hur tråkigt det än kan låta. Så är det ganska jävla fantastiskt.

Är inte den här bilden oerhört rolig? Messiah Hallberg & Ahmed. Man kan tolka den på två sätt, antingen som att jag är ett svin och har med mig en bärare eller liknande som jag bara kallar för "Ahmed". Eller så är det så att herr Behran numera har storhetsvansinne och bara går under namnet Ahmed, precis som Zlatan ett tag gjorde... Eller Prince.