RAW Comedy Club

Efter förra veckan som var den jobbigaste rent arbetsmässigt på bra länge så åkte jag ut till Yasuragi, det japanska spat ute på Hasseludden.

Och det är verkligen en plats att koppla av och njuta. MEN. Några tankar dock.

Vi hade bokat en så kallad Tepanyaki-middag som kostar 650:- per person (på riktigt). Vi kommer ner dit i våra blåa morgonrockar och förväntar oss en avskild, skön middag. I stället visas vi ner vid fyrkantig bord där det redan sitter tre andra par. Vi sitter så oerhört nära varandra att mitt svenska kynne gör sig påmint och jag får svårt att andas. De är FÖR NÄRA! Yasuragi har fått dille på att allt ska vara nyttigt, oerhört nyttigt. Vi serveras först en sallad som innehåller rödbeta, blåbeta, gulbeta. Till slut stod hon bara och hittade på olika betor de hade haft i. Jag frågade servitrisen: "Okej, men det är inga grönsaker i den?". Ett skämt jag var ganska nöjd med.

Bredvid oss satt ett retlig par, the Fuck couple som var så kåta på varandra att de satt och smekte varandras ben hela tiden. De var för mycket. Jag förstår att de hade åkt bort en helg för att få ha sex, mycket sex. Men inte vid middagsbordet som ni delar med oss andra! Kvinnan i paret var retlig också, en näbbig typ som frågade vår kock om recepten hela tiden. Och oavsett vilken japansk krydda han nämnde så nickade hon instämmande, som att hon redan kände till den. Fuck off.

Yasuragi är fullt av såna där svennar som blir japaner för en dag. På frukostbuffén morgonen därpå hade någon passat på att ta lite sushi till sin toast och apelsinjuice. Sushi?! Sluta nu. Allt ska vara nyttigt. Jag har nyheter för dig Yasuragi! Spirulina-te är inte gott, det smakar som varmt havsvatten!

På vägen därifrån passerade vi the Fuck couples rum, på deras dörrhandtag hängde det två "Do Not Disturb"-skyltar.

Showen i går var fantastisk på alla vis. Jag hade som högst uppträtt i tjugo minuter tidigare, i går körde jag 35. Och det var en fantastisk känsla att publiken i lokalen verkligen var där för att se mig.

Jag kom i håg i höstas när jag uppträdde fem minuter på Norra Brunn mellan Tobias Persson och Henrik Schyffert som uppträdde 35 minuter var, hur man kände sig som cirkusapan som uppträdde mellan Beatles och Stones. Som pausunderhållningen. I går var det mitt och Ahmeds namn som stod på biljetterna, det var vi som hade sett till att Boulevardteatern hade sålt slut och det var oss som folk hade kommit för att se. Målsättningen är att det jämnt ska vara så.

Det underlättar och gör det till en så mycket angenämare upplevelse att uppträda inför folk som faktiskt känner till och uppskattar ens stil av comedy. Och i går var en sån kväll, tack till Mårten som ordnat allt så bra. Tack till er som kom. Och tack till Gud för att han gav mig en sådan begåvning.

Och tack till Ahmed som jag aldrig sett bättre.

I morgon är det dags för min och Ahmed Berhans show på Boulevardteatern (20.00 på Södermalm), vilket kommer bli över en timmes show med två av Sveriges bästa unga komiker. Och mest vitt skilda. Vi är som natt och dag, jag och Ahmed (och det är ingen billig rasistisk poäng) utan jag menar i komikerstil och leverans. Han studsar upp och ner, är överallt och jag blir anfådd bara av att se honom på scen. Jag är lite mer av en gammal man i en ung, oerhört vacker mans kropp. Gemensamt är att vi är unika och begåvade. Och förhoppningsvis levererar vi som aldrig förr i morgon när vi har längre tid på oss att utveckla våra scenpersoner.

Och till sist bara en uppmaning till alla er som är där för att se Ahmed. Låt mina fans vara ifred, jag vill inte höra att någon av dem har blivit rånad efter showen. Det skulle lägga sordin på stämningen tycker jag.

I kväll så sänds då äntligen mitt avsnitt av Roast på Berns där vi roastar Babben Larsson. Mitt största uppdrag hittills som komiker.

Jag vet, även om det säkert förnekas nu, att vissa i panelen tog illa upp av min roast. Tyckte att jag gick till överdrift och att det ska finnas någon slags intern rangordning mellan komikerna, att de nyare komikerna ska vara mildare än de mer erfarna och så vidare. Samtidigt måste man förstå att Messiah Hallberg har bara ett läge, jag kunde inte stå där och gå den gyllene mellanvägen. Som ny komiker får du högst två-tre tillfällen att nå en sådan stor publik så du måste ge dig fan på att få dem att minnas dig.

   Jag skrev ihop ett förbannat bra manus, elakt ja visst. Men det är ju en del av programkonceptet. Så när jag önskade att Petra Mede skulle brinna inne eller att Babben Larsson signerar sin självbiografi med bearnaisesås var det ju av kärlek.

Det var en rolig inspelning, roligast förutom allt med mig var kanske Felix Herngren som utför ett briljant nummer i programmet och även att höra hur André Wickström jämför mig med en rastlös hallick, Robinson-Jesus och kallar mig Anti-Kristus Fitthuvud inom en minut. Hey, all is fair in love and war.

Kanal 5, 22.15.   

I dag tänkte jag att vi skulle titta närmare på vilka jag har som absoluta favoriter inom vitt skilda ämnen:

FAVORITSTAD: New York/London

Jag älskar båda dessa städer gränslöst och min dröm vore att bosätta mig i någon av dem för gott.

FAVORITBÄR: Hallon

Alltid älskat det bäret.

FAVORITALBUM UTLÄNDSK: Oasis: "What's the Story? Morning Glory" (1995)

It’s Only Rock ´n´ Roll men som det svänger. Oasis på sin absoluta höjdpunkt och Noel Gallagher var mellan 93 och 97 i den så kallade zonen, han skrev egentligen inte en dålig låt. Dessutom var hans bror världens bästa sångare. Ett av få tillfällen då världens bästa band också var världens största.

FAVORITALBUM SVENSKT: Ulf Lundell: "Den Vassa Eggen" (1985) / Håkan Hellström: "Känn Ingen Sorg för mig Göteborg" (2000)

Lundells absoluta mästerverk med den starkaste uppsättning låtar som getts ut i Sverige. Det är svårt att lockas av äktenskap när man lyssnat för många gånger på den skivan.

Håkans debut är en magnifik popkaramell som kom precis när musik betydde som mest för mig, jag skulle fylla sjutton när skivan kom, en favorit blev ”Vi två, 17 år.” Ett sånt där litet sammanträffande som blir magi i en tonårings huvud.

FAVORITFILM: Magnolia (1999)

Den absolut bästa film som har gjorts. En film som om den hade varit en bok skulle ha kallats för ”den Stora amerikanske romanen”. Tom Cruise bästa roll i karriären.

FAVORITKONSERT: Håkan Hellström på Hultsfredsfestivalen juni 2001.

Det var perfekta förutsättningar – 25 grader varmt. Stora scenen. Och Håkans första sommar efter debutskivan, folk var som galna och jag minns det bara som en 90 minuter lång orgasm.

FAVORITDRYCK: Färskpressad apelsinjuice

Finns inget som slår den smaken.

FAVORITKÖK: Italienska

Tätt följt av det indiska och det thailändska.

FAVORITRAS: Asiater

Jag vet inte riktigt varför, men jag inte få nog av de små rackarna.

I dag tog jag med mina fotografer och annat löst folk från produktionen på lunch. Jag tog med dem till ett lite mer upscale ställe än de som jag brukar dras med till. Lo Scudetto på Karlaplan.

Vi beställer mat, så långt allt gott. Sen ska vi beställa, jag tar ett glas vitt chardonnay. Fotografen får frågan vad han ska dricka, han frågar om en Red Bull. Ridå!

Det finns olika uppfattningar om vad som är roligt, det märker man dagligen som komiker. Vissa uppskattar mina politikerinspirerade tirader om livsglädje och dödsångest. Vissa roar sig med andra saker.

http://politisktinkorrekt.info/2010/04/13/kaninplagarna-i-stockholm-atalade

Jag tror vi alla är överens om att vi önskar dessa herrar en plågsam död.

Chansen att någon av dem åstadkommer någonting av värde under sin tid på jorden är rätt obefintlig.

Foto: Jessica Kjellson

I dag gigade vi (Stereotyper.nu) mitt på dagen på Fryshuset i Stockholm inför gymnasieelever som verkade väldigt glada över att få slippa de ordinarie lektionerna. Eleverna stod och vaggade av och an utanför dörrarna som rabiessmittade hundar innan de släpptes in i lokalen. De fyllde lokalen blixtsnabbt, hade en oerhörd energi och skrattade åt allt. Och en minut efter att giget var klart var lokalen tom igen. Som att allt bara var en dröm.

   Dagens ungdomar lämnade en 26-årig farbror med tungan hängandes utanför.

Foto: Jessica Kjellson

I dag gjorde jag ett nedslag i den hårda, karga verkligheten. Jag hade hört talas om att det fanns något som hette kebabbuffé. I normala fall brukar jag äta lunch på ställen som Lo Scudetto vid Karlaplan (deras pasta fylld med anka i salviasås är att dö för), men i dag åt jag på Folkets Kebab på Hornsgatan (Stockholms bästa kebab vad jag har hört).

   Och när jag kom in därinne bland muslimska kvinnor, afrikanska män och andra människor som jag normalt inte äter lunch med och såg såserna, åh dessa såser. Jag ville drunkna i den där vitlökssåsen!

   Man får alltså ta hur mycket kebab man vill, och hur mycket sås man vill. Jag öste på kebab som om det inte fanns någon morgondag.

Är det detta ni äter ni vanliga människor, då kan jag förstå er. För det här var himlen på en liten tallrik.

På väg med tåg till gig i Borås. Vi utan bestämd plats är förvisade till en speciell vagn. Jag har mer känt av mitt judiska ursprung.
Egentligen gillar jag att åka tåg, men då vill jag ha fönsterplats, lite utrymme. Det är smockfullt här och kvinnan bredvid med har precis plockat fram sin hemmagjorda rödbetssallad, varför i hela friden gör människor så? Jag sitter här bredvid, sneglar och drar djupa suckar och hoppas hon förstår.

Har i alla fall min dator laddad med de brittiska Roast-programmen som sändes i veckan. Bäst hittills har varit roasten av Sharon Osbourne. Så här presenterades hon av Jimmy Carr:
"Although Roasts have been going on for years, this is Sharons first. If you discount the times various members of Black Sabbath have high fived over her back."

Jack Whitehall var också bra i ett annat avsnitt, han är väl antagligen den komiker i världen av åttiotalisterna som är bäst just nu.

Tåget rullar vidare. Men det blir bara värre. Nu stannar vi i Köping och där vet man inte vad som hoppar på.

Så här ser det ut när Peter Wahlbeck tar ton i "De sista ljuva åren", vilket kan vara (antagligen är) den deppigaste låten som någonsin spelats in i Sverige. Smaka bara på de här textraderna:

Din kind är märkt av tiden
ej så len som då en gång
Ditt hår har stänk av silver
så märkt av tidens gång

Men det bekommer inte herr Wahlbeck. Se honom i "Bubblan" på SVT1, 20:00 på söndag.

                                                                                                                Foto: SVT

En kvinnlig kollega på mitt välbetalda tv-jobb frågade mig häromdagen en intressant fråga. Hon hade läst i Neil Strauss bok “The Game” att raggarkungarna i boken såg ner på kvinnorna de dejtade, på samma sätt som komiker efter ett tag såg ner på sin publik eftersom de visste exakt när publiken kommer skratta. Hon frågade helt enkelt om jag kände så, att jag dömde min publik på förhand.
   Mitt svar var att det gör jag. Jag ser ner på min publik. Men inte bara min publik utan på mänskligheten i stort. För det är en korkad massa mina vänner.

Folk hävdar ibland att jag bara spelar en roll på scen, och i vissa fall är det en skruvad version av mig själv som håller i mikrofonen, men människoföraktet jag visar på scen är oerhört genuint. Tro inget annat.

Jag är förvånad, och blir förvånad dagligen över att jag tagit mig såhär långt, på så kort tid, på att vara den jag är. För jag var nästan säker på att det var omöjligt att göra det på det viset jag ville. Och visst – jag kommer aldrig bli Sveriges största komiker – jag är alldeles för smal – men jag vill gärna bli erkänd som den bästa.

I går gigade jag på Lärarhögskolan här i Stockholm. När folk redan innan den första komikern gått på är fulla och stökiga och man ska gå på näst sist så är man alltid lite orolig. Men det var ett bra gig, körde 16 minuter. Och visst de var fulla, mer med på direkta under bältet-skämt än snyggt formulerade underfundigheter men.. Så är ju stand-uppublik generellt sett också. Så bra kväll, bra gig.
   Bra komiker var där, bland annat denna man. Per-Robin Gustafsson som tog den här bilden på oss.

Jag försökte räkna hur många gayreferenser han hann med under sina sju minuter i går, men jag tappade räkningen vid 30. För att ingen skulle missa hans sexuella preferens bar han en tröja med texten "Fruitcake". Gotta love that.

I dag var jag på produktionsbolaget vid 06.30 för att tidigt, tidigt skulle jag filma Peter Wahlbeck när han avnjöt ett japansk hot tub på Yasuragi Hasseludden. Dagens höjdpunkt var annars att se Wahlbeck sjunga en smäktande och brinnande version av Harpos "Moviestar" för Claudia Galli och Bosse Bildoktorn (Det kommer bilder jag lovar!).
   Peter har alltid varit väldigt trevlig och hjälpsam mot mig ända sen vi jobbade med "Comedy Fight Club" tillsammans. Men jag kan förstå att folk kan uppfatta honom som svår emellanåt, han är ju ett komiskt geni och under dagen ihop i dag hann han med att skälla ut min fotograf och såga halva komikersverige vid fotknölarna. Men underhållande är han - ständigt. Och karismatisk som få.

Den som någonsin vill kunna förstå Messiah Hallberg och den han utgör bör ta sig ett titt på det här klippet:

Läs mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Brian_Pillman#World_Championship_Wrestling_...

Så här såg det ut (snyggt!) när ROA Produktion anordnade kvällens stand-up på biografen Skandia i Stockholm. Jag var helt okej (med 38,5 graders feber) i kväll. Gick igenom rätt säkra rutiner, men det är ganska svårt att köra den form av comedy jag kör i en upplyst, halvfull lokal. Vissa menar att bra komiker funkar lika bra överallt - nej, komiker som Lasse Karlsson funkar lika bra överallt. Däremot kommer komiker som jag, Aron och Unge alltid ha sämre förutsättningar i dessa lokaler. Men överlag, another day at the office.

Såg bitar av Kodjo Akolor innan jag gick hem och han var också rolig.