Min teckning "Jag och Gert" har hittat en köpare! Tre pingvinstänger kommer med posten, plus tre till för ett ytterligare verk! Till de många förståsigpåare och konstkännare som ratat mig under bohemåren, säger jag därför som brukligt är i dessa sammanhang: 'sug den' och 'fortsätt suga den'

Här ser ni konstnären i basker.

Här en annan konstnär. Utan basker, men låt inte det distrahera.

Om mindre än en vecka, den 16/9 (fredag) gör jag höstens första RAW-gig, så kom gärna dit.

Dessförinnan reser jag till Skåne, som förut var danskt, och nu fungerar som Sveriges Bayern. Den mest slående parallellen är väl hur köttkorven äts med grovkornig senap, men likheterna slutar inte där. Inte på långa vägar.

(Vill man se mig, rekommenderar jag Oslipat i Malmö 14/9 eller Prickprick i Lund 15/9. Det är festliga ställen.)

Min telefon (Siemens A52) har många funktioner och roliga tassar på skärmen, men saknar tyvärr kamera. Därför har jag fått illustrera mitt besök hos Gert Fylking i Rix i efterhand (se förra posten). Jag tycker det blev ganska likt.

Jag har som ni märker gått konstskola i tre år, och gör gärna det själva. Vill någon köpa teckningen (i original) så kostar den upp till tre pingvinstänger.  Maila mig så går vi genom detaljerna. ola.aurell@gmail.com

Jag ligger fortfarande några steg efter de där som filmar och fotar med telefonen överallt, men idag har jag åtminstone fotat min telefon.

Det är en Siemens A52 med många funktioner, och så här ser den ut:

Ibland slocknar skärmen så att tassarna försvinner, och då får man plocka ut och sätta i batteriet och klämma på den tills den startar.

Ringsignalen är den fabriksinställda. När telefonen var ny testade jag att byta till sovjets nationalsång (numer även rysslands nationalsång), men det väckte sådant åtlöje hos mina vänner att jag aldrig vågat mig på något liknande. På den tiden skulle man ha introt till Shogun för att vara någon, nu vet jag inte vad som gäller. Några har ju barn och jobb och kanske slutade bry sig för längesen.

Ibland sitter det en pensionär på tåget med samma signal, och då ler vi mot varandra. Eller jag ler, pensionären har normalt inte hört min signal, utan ler nog besvärat för att jag ler. Så det är inte riktigt som när två hundägare möts, men nästan. 

Så långt min telefon, och något annat som väckte skratt redan för många herrans år sedan (vilken övergång!), är ju Gert Fylking. Och  i hans radioprogram, i Rix, ska jag sitta och sjunga lite i dag mellan 22-00.

Gert är för övrigt mannen som brukade stå gömd och ropa Äntligen! varje gång årets nobelpristagare lästes upp i TV. Det är nästan värt nobelpriset bara det.