EN FRUKTSTUND MED THOMAS JÄRVHEDEN
2011-11-24
Från glamouröst turnéliv i showen Ladie's night till grå standupvardag - ska Thomas Järvheden klara omställningen? Jodå, det verkar så, han ut och låter faktiskt precis som vanligt när jag springer på honom i
Gustav Vasa-skolans korridorer (vi har döttrar i samma klass). Läge för fruktstund Vasastanspappor emellan? Ja. Ett obetingat ja. Här något av vad vi pratade om:
Thomas, vår komikerambassadör i Ladies night-land! Hur var det?
Det har onekligen varit rätt surrealistiskt att höra tusentals kvinnor klappa händerna och stampa i golvet långt innan vi ens kommit in på scen. Surrealistiskt och väldigt kul, en bubbla man är i med ett tydligt slut.
Jag har verkligen försökt njuta av tillfället att stå där och leka stjärna, det är ju kanske bara en gång i livet man gör nåt sånt här. Det kanske allra roligaste har varit att åka turnébuss med Frank Andersson, Brolle, Anders Timell och Martin Stenmarck. Så många bokstavskombinationer på samma gång att till och med jag blir dyslektisk... Det är ju en extrem grej man genomgår tillsammans, så även om det låter patetiskt känns det som
om man blir vänner för livet. Frank tror man ju ska vara en Terminator, men han är väldigt varm. Och Anders och jag - som ju på goda grunder haft anledning misstänka att det här verkligen är en once-in-a-lifetime-grej - har funderat på att boka Globen och bjuda in psykologer som får hantera vår postproduction-ångest.
Har det hänt nåt med din kvinnosyn åt ena eller andra hållet när du uppträtt inför vin-simmiga, tjejkvällstokiga Bettan/Gunilla/Sanna från Västerås/Lidköping/Fading Life Dreams County?
Nja, inget speciellt. Jag menar, vi gillar vår publik. De är härliga och uppskattande. Det märks tydligt att det kan vara befriande för många tjejer att ha kul i ett sammanhang utan en massa tuppar i hönsgården. Ja, förutom oss tuppar på scen då.
Har du tänkt nytt om framtida projekt på grund av Ladies night?
Jo, bevisligen kan jag leverera ett varierat artisteri i större arenor, och jag har fått ut en större del av min potential i det här sammanhanget än tidigare, så jag väl funderat lite kring vad jag skulle kunna göra mer av kombinationen sång och humor i ett större format.
Tillsammans med andra?
Visst - men jag är ingen projektledartyp, så det skulle stanna vid idéer. Jag lurar för närvarande på att komma tillbaka till samma städer som Ladie's Night varit i, fast med egna showen - och så förstås med den skillnaden att även snubbar är välkomna. Min humor är väl lite mer åt grabbhållet dessutom.
Så Ladiesnettot går mycket på plus... nåt minus?
Att vara borta varje helg är ju inte så kul som förälder. Och repperioden var extremt jobbig, det var som att göra lumpen. Jag har dåligt RAM-minne, så vid ett tillfälle var jag tvungen att säga till koreografen att 'nä, det här vägrar jag lära mig just nu', fast det bara handlade om att stå på ett annat ställe på scenen vid ett visst tillfälle. Men skallen var full just då, det gick inte att ta in mer.
Hur var det att gå ut på stan efter showerna?
Det var det allra konstigaste. Jag är van att få vara någorlunda ifred, men kombinationen av att uppträda hela gänget och sedan gå ut på samma ställe som många i publiken hamnar på... då levde den där hysterin kvar som var på showen, det var rätt galet och gjorde det svårt att släppa garden och vara privat, det var nästan så man kände att man fortfarande jobbade. Då var det mysigare att sitta i hotellbaren med en whisky och någon som lirar piano.
Har det flugit iväg nånting för dig? Att du blivit lite väl skön nån sekund..? Fladdrat iväg lite?
Nej, verkligen inte. Nån kanske trodde det efter att jag skrivit en tweet om att jag just gjort en låt som enligt mig bara blev halvbra, men som nog kommer uppfattas som helbra av publiken eftersom jag är lite mer
kräsen av mig... Det var ju förstås ett skämt - på vilket Mårten inte kunde låta bli att twittra tillbaka nåt i stil med "ödmjuk, haha..." Men allvarligt talat måste man ju i viss grad tro på sitt artisteri, annars kommer man ingen vart. Sedan får man ibland underdriva för att inte verka för kaxig...
Vad är kärnan i ditt twittrande? Är det en komisk konstform? Jag tycker ofta du är kul, som när du skriver att bara för att du repar Ladies night, så är det väl onödigt att nån person repa dín bil.
Det är en blandning av roliga grejer och att uppdatera vad man håller på med. Det är ett bra komplement till bloggen och gör att jag facebookar mindre. Det finns ingen direkt strategi. Men en sak som jag dock tycker man
ska undvika är att retweeta beröm, det är skämmigt, det är ju som att gå på stan och berätta hur bra folk tycker att man är. Fast sen kan det finnas enskilda undantag. Som att länka till en bra premiärrecension, t.ex.
Finns det nån problematik i att köra smågig efter att ha haft en publik på 5000 brudar? Som om Zlatan skulle spela i allsvenskan?
Absolut. När vi hade gjort Globen två kvällar i rad, hade jag kort efteråt ett gig för ett trött it-gäng i en gles lokal mitt på dagen. Det var en så sjuk kontrast mot de galna vintjejerna. 'Ska jag behöva ta det här - ingen som kastar trosor.' Fast helt ärligt - även om det låter klyschigt - är jag väldigt tacksam att jag kan leva på det här, jag visste inte att man kunde tjäna en krona när jag började.
För Magnus Betnér är kärnan i comedy det samhällskommenterande - skämten är socker på medicinen. Vad är comedy för dig?
Jag har ingen färdig formulering, men om jag skulle skapa en här och nu... man ska inte underskatta värdet av att folk skrattar och har roligt, hur mycket det är värt.
Du ökar folkhälsan...
Ja, faktiskt. För många som mår dåligt erbjuder man en fristad. Nåt som jag tycker är snäppet viktigare än ett viktigt budskap i sin standup är att skära bort det som är negativt. Om jag t.ex. kommer på ett roligt bögskämt
som är nedvärderande mot homosexuella tar jag bort det. Jag skulle önska att alla komiker började i den änden innan de började jobba på sina positiva budskap. Därmed inte sagt att comedy med viktiga budskap är överskattat, jag säger bara att de flesta borde börja i en annan ände. Åtminstone de första sju åren i sin karriär. Jag säger själv säkert nåt vettigt här och där i min standup, men mitt fokus ligger på att få folk att ha så roligt som möjligt.
Du är bra på att måla upp en situation och sedan undersöka den i alla skrymslen och vrår.
Det kan nog stämma, men man måste gå en balansgång där, för humor tappar lätt kraft om man mjölkar ett skämt för länge. En annan signifikant grej med mig är att jag gärna chockerar med nån plötsligt råplump grej ibland, mitt i det smarta. Jag vet inte om det är för min eller publikens skull, men jag gillar inte när det känns tryggt för länge. Jag får ofta höra från publik att jag pratar till dem som en kompis, inte som en artist till en publik. Det tog ett antal år, men numera känner jag mig helt naken på scen, naken i den meningen att jag tror att jag uppfattas lika naturlig när jag uppträder som om man tittade på mig när jag kommer hem till min egen lägenhet och tar fjärrkontrollen. En annan grej med mig är ju att gitarren och visan gärna kommer in, som variation. Det gör att det händer nåt nytt under giget. Själv är jag kräsen som publik och blir snabbt otålig, även när det är bra.
Nämn nån up and coming komiker?
Fredrik Andersson är hard working och smart. Han jobbar nu mest i England, och jag gissar att det är för att utvecklas lite i smyg innan han kommer tillbaka och tar Sverige med storm.
Ge några råd till aspirerande komiker.
Jag kan säga några enkla saker, en är att alltid ha med anteckningsblock eller en mobil att skriva i. Misstag 1A är att komma på nåt askul och sedan glömma bort det. En annan grej är att anmäla sig till en rookieverksamhet och verkligen testa standup. Men jag vill betona att man kan aldrig lära kan sig av andra ATT BLI ROLIG. Man måste i princip ha varit den roliga jämt, i skolan och på jobbet. Det man får lära sig på
kurserna är att komma in på rätt spår. Och så är det fint att sitta med likasinnade i små gäng och spåna.
Hur började du?
Jag gick en kurs för 15 personer med Adde Malmberg och Babben Larsson som lärare. Måns Möller gick där också, och Mia Skäringer och Marcus Palm. SUCK körde en rookieklubb på Berns på måndagar, där fick jag göra gig. Och Lasse Karlsson ville att jag skulle köra före honom på en turné. Sedan startade jag tillsammans med Möller och Betnér en klubb som hette Bröderna Graafs sommarklubb. Det var när systrarna Graaf var som mest i ropet, det var vårt försök att få media, haha. Sedan körde jag och Betnér en klubb som hette Comedy Står på Mariatorget.
När du ställde dig de första kvällarna på Berns, var du rolig då?
I all oödmjukhet: ja. Men man skulle ju bara köra 7 minuter, och så hade jag självförtroendet att hitta på saker i stunden om jag skulle komma av mig. Men lite för tidigt fick jag förtroende att köra 25 minuter, som uppvärmning före Johannes Brost, men det var för långt för en nybörjare, det blev lite för segt om jag ska vara ärlig. Sedan blev jag ju allt bättre, men det var lite frustrerande när typ ingen visste om det: Hallå, här gör jag succcé på Norra Brunn, SER NI MIG INTE!!??
Du är the straight guy, inget som direkt sticker ut.
Precis. Min låt CP-låten) handlar om just det, att det är svårare att göra sig ett namn om man inte är bög eller kurd eller silikon-Big Brother-kändis eller rikstjockis eller CP eller vad det kan vara. Men då får man kämpa desto hårdare och lära sig hantverket desto bättre tills man slår igenom ändå....
EN KOPP KAFFE MED MAGNUS BETNÉR
2011-10-26
Foto: Malin Fjellström
Ibland vill man intervjua Sveriges mest tankeväckande komiker Magnus Betnér om bland annat Englandssatsningen, gränsen privat/offentligt och hans krökande. Ett sätt att göra det är att träffa honom efter sändning av hans radioshow på Bandit och ställa frågor och trycka på rec. Det gjorde jag. Här är resultatet.
Hur vill du ha ditt kaffe?
Jag har en espressomaskin hemma, det funkar bra.
Espressomaskin, är inte det lite bögigt?
Nej, det tycker jag inte.
Apropå bögigt: du säger att du är bisexuell, men du har väl aldrig haft sex med nån kille? Jag menar, du verkar ju nyfiken av dig så du borde väl...
Det har inte blivit av, mycket för att jag levt och lever i långa monogama förhållanden.
Men ser du ibland nån som ser mumsig ut?
Det har väl hänt. Det ska ju vara nån som är snygg och skön. Man kan säkert gilla att ha sex med nån som är ful, åtminstone om man är kär. Men jag är mest inne på sex med snygga människor.
Ja, då blir det väl inte så mycket sex i England. Du säger rent ut till publiken på klubbar där
att engelsmän är fula och har dåliga tänder... Men de skrattar!
De har ju självdistans och verklig humor. Till skilland från amerikaner t ex, som har efterbliven humor. Så fort man ger sig på nåt amerikanskt, som armén, eller gud eller nåt, så blir det ett jävla liv. Jag bodde ju i New York i tre månader och det blev ofta bråk efter showerna. Jag menar, man är på en comedy club. Och så får man inte hacka på gud! Spänn av! Det är faktiskt en bedrövlig nivå i New York: skämt om tjejer som shoppar och att svarta äter kyckling. Sedan har du ju de amerikanska superstjärnorna. Louis CK, Chris Rock. De är jävligt bra.
Finns det Magnus Betnér-fans på de brittiska öarna?
Bland komikerna gör det det, en hel del, faktiskt, och bland klubbägarna.
Du headlajnar ju ibland, innebär inte det att ditt namn måste dra vanlig betalande publik?
Ägarna är inte så kinkiga, bara de gillar en. Vilket man inte gör på Comedy Store, den kanske största. De tycker inte jag är tillräckligt rolig. Men jag uppträder på Glee Club, som är en klubbkedja, och en del andra ställen.
Några skillnader mot att uppträda i Sverige?
När det gäller materialet får jag ju välja bort specifikt svenska saker, förstås. Och så kan jag göra äldre grejer, som jag själv gillar men som är för gamla hemma. En skillnad som blir allt mindre är att brittiska comedyfans är mer kunniga. I Sverige kunde man åtminstone för några år sedan få frågan hur men kommer på allt - de tror man improviserar
i 40 min... Och så finns det de som klagar och säger det där har jag hört, du körde samma
för tre veckor sedan... Jaha, vad ska man säga. Fast om man körde samma för ett år sedan, har de rätt att gnälla, tycker jag. Det finns ju de som kör samma i tjugo år...
Vad tillför du den brittiska scenen?
Det finns ju en hel del komiker där som gör det jag gör, snackar politik och skämtar om religion och sånt. Men jag tror de gillar utanförperspektivet oavsett var man kommer ifrån, att där kan finnas en unik vinkel. De har ju många invandrade komiker, framförallt i London, men också i Dublin. Det känns verkligen som om de gillar skandiaver också, att de tycker vi är häftiga.
Hur stor siktar du på att bli i England?
Drömmen är att göra soloshower och åka på teatrar och inte bara klubbar. Det tror jag kommer att gå faktiskt, om jag bara har tillräcklig tid att lägga ner.
Du har periodvis varit rätt ensam som politisk komiker i Sverige...
Det fanns ju några i gamla gardet, Lennie Norman har kört en del politik. Och Ronny och Lasse Eriksson, vänsterrävarna från Norrland där var det mycket politik. Lasse är ju död nu. Men nu har det dykt upp nya, som Martin Lagos som blev årets rookie på standupgalan senast. Soran Ismail. Och Özz Nujen har börjat pratar mer politik och intressanta grejer med åren.
Standup som genre är väl sällsynt lämpligt för politik, jag menar det politiska samtalet är ju ofta så ängsligt. Man är rädd att stöta sig med folk och grupper.
För mig är det politiken som är hjärtat i standup, den övriga delen tillför inte mig så mycket personligen, det är den samhällskommenterande ådran som gör det intressant. Och jag ser det som en sanning att de som blir störst och håller länge på en hög nivå, de tar politiken med sig. Jag tror inte Chris Rock skulle blivit så stor om han fortsatt vara enbart den unga, tuffa, svarta killen.
När har politisk standup faktisk politisk betydelse?
Det kanske inte brukar bli världsomvälvande, direkt, men jag märker ju på den respons jag får att jag gör skillnad i folks sätt att tänka. Jag får massor med mail och samtal och kommentarer.
Du har i olika sammanhang önskat att din dotter ska knulla runt mycket när hon blir äldre, samt att det är knasigt med lagen som förbjuder sexköp. Jag antar att din publik kan bli en smula osäker då...
Ja, om man som jag plockar bitar från olika håll blir det väldigt konstigt i folks huvuden,eftersom de har svårt att låta bli att stämpla en som antingen höger eller vänster, De vet inte vad de ska tycka. Och det säger ju något om det politiska klimatet.
Du får ibland peck och skäll för det du gör - är det jobbigt?
Jag får skit för alla möjliga gerjer, det stämmer. Även om det minskat. Men det hör ju till jobbet, det är inget problem. Fast det är klart, det är inget kul om nån vill ge en stryk rent fysiskt. Men det skakar jag också av mig snabbt.
I radio nyss drev du med Christer Sandelin, och konstaterade att han måste vara homofob eller bög efter ett facebook-inlägg där han bedyrat MED VERSALER ATT HAN VAR EXTREMT HETEROSEXUELL OCH ABSOLUT INTE HOMOFOB. Hur ser du på risken att skada människor? Säg att någon du hoppat på får ett återfall i alkoholism, t ex?
Nä, jag tycker inte man kan ta det ansvaret, då kan man inte säga nånting, eftersom man alltid kan trigga folk att göra fel saker. I så fall måste man ta hänsyn till alla, inte bara kända människor.
Om nån du hoppar på begår självmord?
Ja, det skulle nog vara jobbigt, men det är väldigt hypotetiskt. Och jag försöker verkligen hålla mig på rätt sida gränsen.
Har folk bett dig sluta?
Det har hänt ett par gånger, och de som hör av sig direkti stället för att bara ringa till sin kompis på Aftonbladet och få gnälla på en helsida, de ska ha all respekt. Vid ett tillfälle har jag slutat prata om personen, jag vill ju inte människor nåt ont. Men man får ta att man blir kritiserad för det man gör i det offentliga rummet. Tyvärr har många svårt att hålla isär privat och offentligt.
Din senaste show på turné, Magnus Betnér IV, går för full hus, har jag hört.
Det stämmer, faktiskt
Får publiken se eller höra nåt nytt?
Som recensenterna skrivit: det är samma sak som vanligt. Jag kommer inte att börja spela banjo eller sjunga... det är det här jag gillar att göra. Jag har svårt att se mig själv lägga av med standup även om jag hamnar på
skitiga små klubbar där det bara är halvfullt.
Kan du se humor som socker på den politiska medicin du vill trycka ner i publiken?
Ofta är det ju så, att jag vill föra ut idéer och tankar till människor om sånt jag tycker är fel, och då använder jag humorn som verktyg. Men ibland vill jag mest bara ha kul.
Man kan se det på dig ibland, hur du släpper loss i basic humor om sex och sprit och det liksom rycker i mungiporna på dig. Och publiken blir lite lyckorusig av att det blir barnsligt, tramsigt, opolitiskt. Som
i lumpen, när stränga befäl plötsligt sa nåt snällt.
Ja, så kan det vara, och jag gillar ju att blanda.
Du är öppen på scen. Säger att du möjligen är alkis, berättar hur du ligger med din tjej. Kan det ge dålig smak i munnen efteråt?
Jadå, det händer hela tiden, men det är också en av mina ledstjärnor att vara totalt ärlig mot min publik och mig själv. Jag försöker att inte ljuga för dem, och då blir det att man säger vissa grejer. Det kan kännas helt naturligt att säga det när man står på scen, men efteråt kan det bli: varför skulle jag säga det här?
Är det framförallt dig själv eller anhöriga du känner att du ibland lämnar ut för mycket?
Mest de anhöriga. När jag och min exfru skulle skiljas, bestämde vi oss för att ligga lågt och först tala med de nära i lugn och ro. Men samma kväll hade jag ett jobb och stod och snackade om det i 10 minuter. Då fick jag ju ringa på kvällen och berätta för henne att jag berättat om vår skilsmässa för 300 främlingar i Västerås. Hon tog det i och för sig jättebra, hon var ju van. När jag hoppar upp på scen har jag inget filter. En av mina stora förebilder, Bill Hicks, stod för det; att man ska vara helt jävla ärlig och gräva i värsta skiten man har och snacka om det. Det var en vändpunkt när jag fattade att det kan vara jätteviktigt för andra människor att höra om nån som mår piss och ligger i skilsmässa eller att det krånglar med småbarn eller vad det kan vara. Och de som umgås med mig - och framför allt de som är tillsammans med mig - de vet att det ingår, det är inget stort problem. Det jobbigaste är med dottern, som under några år kommer att förstå ungefär vad jag sagt om henne men inte varför. Därför försöker jag nu snacka mindre om henne - men det är rätt svårt eftersom jag funkar som jag gör när jag står på scen.
Vad säger en politisk komiker om senaste tidens politiska komik?
Jag trodde han skulle tvingas avgå, vilket han borde göra om fubbgrejena stämmer - och det gör de ju även om riksdagsreglerna var oklara. Jag tror det finns mer skit, så han ryker nog ändå. Kan man inte fylla i en hyresblankett rätt, eller om man tar dubbelt för hyrbil och milersättning... sånt är ju genomtänkt. Eller så är han dum i huvet, och då ska han inte vara partiledare av den anledningen. Jag kan känna om alla politiker att de borde säga ungefär så här, att jag har säkert gjort nåt, saker jag inte ens kommer ihåg, nån granne som klippt gräsmattan svart för en femhundring... men jag är också människa som ni andra. När man låtsas att man är bättre än andra, då blir smällen hårdare. Det är samma med alkisar, de finns överallt, det skulle avdramatiseras om det fanns en större öppenhet.
Och apropå sprit... du är nykter nu, men har på scen sagt att du är alkis.
Jag ska spela poker på spritfri svartklubb om en stund, så det är inte så konstigt att jag är nykter.
Hur mycket dricker du?
Som minimun två whisky och en bira de dagar jag inte dricker.
Den sayningen är du nöjd med...
Hehe, men jag blir ändå inte packad så ofta, vilket delvis beror på hög tolerans. Sedan beror det ju på vilka veckor jag har dottern. De andra veckorna är det mer vuxenliv, och i England ännu mer. Men det är inte så att jag behöver en sexa vodka när jag vaknar.
Du funderar inte på att skära ner, kroppen kan ju ta stryk?
Då får den väl göra det. Problemet är ju annars när man dricker av fel anledning. Jag använder inte sprit för att hantera mina problem, jag krökar inte för att jag är deprimerad eller stressad. Och då är det ju tveksamt om man ska kalla sig alkis, egentligen. Jag har inga sådan problem - eller jävligt dålig sjukdomsinsikt... Att jag tar upp det här på scen beror ju också på att myndigheterna har en skev syn på det här. Är det rimligt att man ska betraktas som högriskkonsument bara för att man av olika skäl dricker mer än ett par flaskor vin i veckan?
Nåt att tillägga?
Nej, jag är nöjd och glad. Är du nöjd och glad?
Jag är nöjd och glad.