RAW Comedy Club

Befinner mig alltså i Oslo. Jag vet inte om Oslo är världens dyraste stad eller om det är London eller Tokyo som toppar ligan 2010 men om hela reskassan tar slut när du köpt en ostsmörgås på flygplatsen då du landat, är du en i en dyr stad! Vågar inte ens tänka på middagen om några timmar. Oddsen på att jag står på Karl Johan och suger balle för NOK imorgon är överhängande. Läste att kronan aldrig varit starkare gentemot Euron som nu kostar under 10 kr. Positivt om vi ska åka utomlands men det gäller ju inte, föga otippat, Norge. Varför skulle de vilja gå med i EMU? Någonsin? Men det är glädjande att den svenska kronan står sig så mycket starkare nu med tanke på att jag ska resa en hel del till andra länder under året men valutakursen påverkar oss också negativt. På grund av att det blir dyrare att vistas i Sverige kommer turistnäringen att drabbas hårt. Fotande japaner och tyskar med ett sjukligt intresse av kungligheter kommer att minska drastiskt. Sa ja negativt? Hmm.

Lyckades också glömma min mobilladdare och var tvungen att köpa en ny här i Norge. Den kostade 650 kr! Ja du läste rätt - 650 kr för en mobilladdare och nej den var inte gjord av guld eller designad av Versace, det är väl i och för sig samma sak. Det var en vanlig enkel svart laddare. Morsomt, my ass. Enda glädjeämnet är att frukostbuffén på hotellet ingår. Något måste blivit fel i bokningen. Jag behöver alltså inte betala 745 sek för att få lite äggröra utan kan gå ner till frukosten utan att spendera en krona. Gissa vem som kommer se ut så här när han kliver av planet på Arlanda?

Att det mesta känns smutsigt här, byggnader känns fallfärdiga och att var och varannan normman ser hemlös och fattig ut har uppenbarligen sin förklaring. Det är tur att jag inte röker cigaretter för då hade jag inte bara blivit utfattig den här helgen, jag hade fått lämna landet med kronofogden efter mig.

Borta bra men hemma bäst. Word!

Det är inte ofta jag använder ordet hatar. Det är ett väldigt starkt ord som för mig handlar om något man verkligen, förhoppningsvis i alla fall, tänkt igenom rejält och kommit på att man ändå avskyr, ja hatar. Jag kan räkna antalet gånger jag börjat en mening med orden "jag hatar..." på en hand. Men nu är måttet rågat.

Jag HATAR alla meningslösa jävla appar på Facebook! Hur mycket meningslös skit kan man komma på??!! Den senaste tiden har jag fullständigt bombats av gåvor, blessings, photos of the day, försvunna pingviner, matkrig, bubbly hearts och Valentines Day-kort...Jag. Vill. Inte. Ha skiten!! Fatta. Sluta posta det på min Facebooksida. Jag vet inte hur många facebookvänner jag raderat och kommer att radera på grund av att de vid flertal tillfällen postat den här skiten. Ett tag hade jag dåligt samvete för det var ju trots allt gåvor. Nu tar det en millisekund innan personen i fråga ryker dit pepparn växer. Ofta heter de Barbro, Ulla, Ingrid, Sten eller Gudrun vilket skvallrar om att de inte är direkt 20 år och förmodligen lekte med kottar när de var små och är helt betagna av att man kan ge presenter till varandra på nätet.

Det här med Facebooks appar är nämligen ett slags dubbelhat för mig. Lika mycket som jag hatar de som skapar apparna, lika mycket hatar...nej, för starkt ord - ogillar jag folk som installerar skiten och sen postar det på folks walls. Framför allt på min verkar det som. Jag vet att jag bara känner en femtedel, på sin höjd, av er som är mina vänner på Facebook. Det är mitt eget fel men jag vet inte vad hos mig som signalerar att jag skulle bli gladare av att få en leende animerad kattjävel postad på min wall. Verkar jag efterbliven?? Eller ser jag ut att vara 6 år på min profilbild?

Om ni verkligen vill göra mig glad och ge mig en gåva, följ då mitt exempel och deleta samtliga personer som skickar den här dyngan så kanske Facebook kan bli ett renare och vettigt community för folk som har en mental ålder över 7 år. Nu ska jag till gymet och slå sönder en sandsäck. Det känns som att det behövs.

När jag väljer TV-kanal på mornarna så brukar jag 9 gånger av 10 välja TV4:s Nyhetsmorgon. Jag tycker ofta att det är för lite action i SVT:s variant. SVT kör med för tråkig inredning i studion och tempot är vääääldigt långsamt. Alldeles för långsamt för mig på morgonen. Jag vill liksom dras med i ett tempo snarare än att skapa ett eget morgontempo och då vinner Nyhetsmorgon. Allt som oftast sitter Steffo Törnquist i studion och vid sin sida brukar han ha Kristin Kaspersen eller Jenny Östergren. Steffo kör sitt eget race á la jag känner Erik Lallerstedt och drack cognac med typ kungen igår och har rätt bra koll på ALLT. Jag hör till dem som gillar folk som kör sitt eget race så jag gillar Steffo. Hans något buffliga sidor övervägs av hans humor och värmen som faktiskt finns där. Kristin känns varm och genuin på ett sätt som bara folk från Hälsingland kan och hon kompletterar Steffos perfekt. Jag är dock inte av samma åsikt när det gäller hans andra partner - Jenny Östergren. Journalistiskt har jag inga invändningar. Jag tycker hon gör det bra vissa dagar har jag börjat ana en sida hos henne jag verkligen inte gillar. I morgonens Nyhetsmorgon var Steffo borta, förmodligen på något slott i Versaille eller halvlullig på någon spritföreläsning för något företag, modell TJIIIIITJIIIIING! Steffos ersättare denna morgon blev Lennart Modigh, Nyhetsmorgons duktiga reporter som gjorde sin debut som programledare för Nyhetsmorgon. Här tänker man ju då att han ska stöttas av den betydligt mer rutinerade Jenny Östergren. Icke. 

Stackars Lennart kom in leendes med pondus i studion men för varje sekund som gick blev han mindre och mindre på grund av det sätt han behandlades av sin kollega. Jenny Östergren visade med blickar, kroppspråk och rättelser - "det vet vi inte och det är inte viktigt i sammanhanget" vad hon tyckte om att behöva sitta med en reporter istället för en riktig programledare i studion. Gång på gång försökte Lennart vara en del i intervjuer och andra inslag men alla de gånger han blev avbruten mitt i en mening gjorde till slut ut att han såg ut som en rädd liten farbror som placerats till middagsbordet bredvid den hårdhudade systerdottern som med järnhand kontrollerade allt. I slutet av sändningen var Lennarts bidrag till programmet av så enkel natur att en orangutang kunnat göra dem - "Nu blir det lokala nyheter". Det gjorde ont att se. Till hennes försvar ska jag säga att hon faktiskt blev vänligare mot slutet av programmet så det kanske finns hopp Bra i så fall för om det är något jag inte gillar är det folk som anser sig vara förmer än någon annan människa. Då hjälper inte ens en flashig, färgglad studio. Då lyser det kallt i studion.

Tiden går fort när man har roligt och att det är hela 10 dagar sen jag tog upp bloggandet igen känns overkligt, men kul. Senast jag bloggade kände jag en enorm stress över att komma på nåt smart eller kul att skriva varje dag och till slut blev det bara för mycket och jag la ner min blogg. Tiotals läsare blev jätteledsna. Men nu skriver jag alltså igen och det flyter på bättre än vanligt. Har dock för första gången på dessa tio dagar hamnat i det där läget som jag som så  ofta hamnade i förra gången jag skrev - att jag inte kommer på något vettigt att skriva. Det enklaste vore ju såklart att skita i att skriva nåt men då dör bloggen. Så mycket minns jag trots alla Fernet Menta jag druckit genom åren. Ett litet problem med andra ord. 

För att inspireras har jag därför lekt Sherlock Holmes och noggrant studerat de bloggar jag gillar mest och insett att väldigt få av dem är speciellt roliga. Gemensamt är istället att alla är personliga, lite som dagböcker. Jag skrattar inte när jag läser dem men blir glad på ett annat sätt av att läsa dem. Med den vetskapen är nu det mesta av min bloggskrivkramp borta. Jag säger inte att jag från och med nu tänker börja blogga om vad jag äter till frukost eller ge er modetips, mer att jag inte alltid kommer försöka krysta fram något kul.

Äh vad fan det här låter som något försvarstal nu. Jag skriver ju precis vad jag vill och ni läser om ni känner för det. öalksfjöslakdjfölasäpdjfoipuuweoiuropikajsfjö - se det gick ju finfint. Ville nog bara dela med mig dessa tankar till er som läser. Vara personlig var det ju.

Jaha då hände det igen. Fadde har fått nya rubriker och denna gång vet jag inte vad som är mest chockerande - att Fadde uttalar sig eller att Expressen ställt frågan. De flesta kanske har hört att Elisabeth Höglund tagit timeout (TV-chefsspråk för att ge någon sparken) från TV4:s Förkväll. Den kan man tycka vad man vill om men när Expressen väljer att ta in en dörrvakt...förlåt, före detta dörrvakt, att uttala sig i ärendet når journalistiken på Expressen nya nivåer. Personligen hade jag citerat kanalchefen, en TV-kritiker eller någon annan expert på området men jag jobbar ju inte på Expressen där förstahandsvalet alltså var Fadde Darwich. Vad händer härnäst?! Bröderna Bronett uttalar sig initierat om dödskjutningarna i Finland, Richard Herrey ger sin bild av krisen i Haiti eller varför inte Grodan Boll om den hotande nedläggningen av SAS. Vad fan är det som händer? 

Namnen blir bara fler och fler på vårens RAW comedy cruise. Underbara Arj Barker (US) från "Flight of the Concords" på HBO, Måns Möller, Soran Ismail, Ian Stone (UK), Mårten Andersson, Messiah Hallberg, Marika Carlsson, Anders Johansson (Anders & Måns, SVT), Ahmed Berhan, Jesper Rönndahl och Kodjo Akolor är några av de ca 25 artister som följer med den 21 maj då RAW återigen tar över rodret på Silja Galaxy. Du har inte åkt Filnandsfärja förrän du åkt med RAW comedy cruise. Det e lika mycket fest (nästan) som en vanlig kryssning med skillnaden att det är en enda lång skrattfest under 23 timmar med uppträdanden på två scener parallellt under både fredag kväll och lördag dag. Dessutom tar RAW med sig sina egna DJ:s för att skapa rätt stämning! Du vill inte missa det här - vi lovar. Biljetter säljs just nu via Silja Tallink på 08 440 59 90.

Så här har det sett ut under tidigare kryssningar:

Och så här:

Och lite senare på kvällen:

Så med andra ord, BOKA NU! Biljett inklusive hytt och alla stand-up comedyshower ombord kostar från 640 kr/person. Först till kvarn gäller!

Har ni någon gång känt den där känslan av att se en nyhet på löpsedeln i någon av kvällstidningarna som är så osmaklig eller fullständigt ointressant att ni helt enkelt vägrar köpa tidningen som en protest? En protest, om än liten, mot den typen av journalistik? När "nyheten" som tidningen vill sälja lösnummer på är så jävla dålig att man - även om man får hela Gudfadernboxen med på köpet för 10 kr - inte under några omständigheter vill köpa skiten och riskera att uppmuntra tidningen till liknande "journalistik"? Det händer mig ofta.

Jag är väl medveten om att mina små protester är helt verklösa och endast skulle få effekt om tiotusentals andra gjorde samma sak, om ens då, då de var missnöjda med tidningens innehåll. Det är ju näst intill omöjligt för tidningen i fråga att förstå att en tappad upplaga på till exempel 10 000 exemplar på en dag hade att göra med löpet om "tio enkla knep mot trötthet" som man publicerat för tionde gången den månaden. Tidningen består ju av så mycket mer än just det som är på löpet. Med andra ord har jag inget för att jag - de gånger de här nyheterna publiceras - promenerar med huvudet högt förbi tidningsställ efter tidningsställ utan att falla för grupptrycket och frossa i Charlotte Perellis & Nikola eller hur jag kan gå ner fem kilo på fem veckor.

Samma nyheter står ju att läsa även i de digitala versionerna av samma tidningar och på nätversionerna krävs det en enorm disciplin för att inte falla dit. På nätet är ju nyheterna gratis och bara ett snabbt klick bort. Det är där disciplinen kommer in i bilden. Om man som jag verkligen vill markera sitt missnöje måste man på nättidningarna vara mentalt stark i surfande. Skillnaden mot de tryckta upplagorna är ju att på nätet kan webbredaktörer, anylytiker och andra se och spåra exakt vad man klickar på för artiklar och därmed veta precis vad det är som säljer.

Många är de gånger då jag fått kämpa för att av hatkärlek inte läsa "ha koll på kändisarnas viktökningar", "Brangelina slår tillbaka" eller "nyhetsankarets nya kärlek". Jag brukar lyckas hålla mig undan men det finns undantag då jag inte ens med en hel dags Zen-meditation klarar av att vara stark nog. Det handlar om ett touretts. Ett Fadde Darwich touretts. Jag kan inte kontrollera det. Det bara händer.

Jag vill inte läsa om "därför tog det slut mellan Fadde och Bonde-Susanne"men ändå läser jag. Jag skiter ju egentligen fullständigt i att "Fadde friade på telefon" och jag vill inte se bilden på "nya släta Fadde" men vad gör jag? Jag klickar och klickar och klickar. Det går i sån hastighet att det låter som jag sänder iväg morsekoder! Fadde har mig fast som ett sånt där vaktgrepp man kunde se honom göra ibland när han stod där utanför Spy Bar på en pall och och var kung. Så om ni undrar varför det varje vecka dyker upp en ny artikel om Fadde...

Guilty your honor.

Har just nu besök av en fotograf och en inredningsjournalist från grymma siten whatsupsthlm. De kom redan vid 16:30 och då mina möten drog ut på tiden idag så hade jag bara en halvtimme på mig att få lägenheten att se någorlunda vettig ut. Det gick. Inte. Måste verkligen skaffa ny städerska. Nu var sängen obäddad när de kom och det låg en stor klädhög på golvet som raskt åkte in i garderoben men jag hade åtminstone hunnit dammsuga hela lägenheten och tända massa stearinljus vilket kan få även den mest luttrade inredningsarkitekten att smälta. Två timmar senare har jag nu svarat på frågor om vad jag har för tanke bakom min inredning (vet inte om det är positivt att få just den frågan) och om jag vore en möbel, vilken jag skulle vara, mitt bästa respektive sämsta inredningsköp och så vidare och så vidare. Bra frågor och enligt uppgift ska fotografen vara grym så det kan bli en kui artikel. Det här blir mitt första och förmodligen sista hemma hos reportage. Jag inte är tillräckligt känd för att få frågan av Hänt Extra och, om sanningen ska fram, inte tillräckligt dum i huvudet för att tacka ja. Jag har en princip som består i att figurera så lite som möjligt i tidningar där Don Benechi och Kjell Henry förekommer frekvent och då spricker det för Hans Shimodas livsverk. 

Jag vet inte om det är ett gott tecken när inredaren börjar styla om själva lägenheten inför bilderna. Förmodligen inte. Jag visste att jag borde ha köpt såna där gröna äpplen och lagt i en skål. Då hade hon nog varit nöjd. Fan. 

Min inställning till inredning är att jag är nyfiken och vet vad jag gillar men jag har aldrig reflekterat över vilken min favoritmetall är eller att jag kanske borde haft en table book hemma...nu blev jag rättad....coffee table book heter det tydligen. Tanken har liksom inte slagit mig när jag vaknat på morgonen...nej men om man skulle köpa sig en coffee table bok idag! Det har aldrig hänt och kommer förmodligen aldrig hända. Det får duga med Stieg Larsson. Förmodligen inte förstahandsvalet i inredningskretsar men det är det jag läser just nu så varför spela Allan. Jag hade såklart kunnat köpa en bok med massa konstnärliga svartvita fotografier eller vad det nu är som räknas som coffee table book men jag heter som bekant inte Pontus Djanaieff så fuck that. Ska bli kul att se när det väl blir klart hur som helst och har ni inte upptäckt whatsupsthlm ännu så gör det nu. Det är en site som är allt det alltomstockholm drömmer om att vara men inte är. Så även om gänget från whatsup stylade om min lägenhet så är jag stolt över att ha varit med. Jag slapp till och med fettsuga min röv samtidigt vilket nog hade varit ett krav i Hänt Extra. 

Jag vet inte om det är det faktum att de ser ut som små gubbar i frack på en evigt pågående bankett på stranden, på någon klippa eller var nu pingviner brukar hålla hus men det är något mycket skevt med djuret pingvin. Det låter inte ens som ett djur, mer som en kinesisk rusdryck. Nu är jag ingen expert här men är inte pingviner lite av djurens svar på scouter - alltid redo (i sin mundering). Med skillnaden att de inte verkar veta för vad. De gånger jag sett pingviner i mitt liv är inte jätteofta. De flesta djur som finns att skåda på Skansen är ju halvdöda eller sover. Jämnt. Men på besök i Sydafrika hade jag det tveksamma nöjet att stöta på detta makabra djur och det som slog mig är att de inte verkar ha någon som helst koll på läget. Det är som att alla pingviner letar efter någon chefspingvin att följa (vart det skulle vara har jag ingen aning om och inte de heller för den delen) men någon tydlig pingvinledare fanns det åtminstone inte på den där udden utanför Cape Town. Det var bara ett enda virrvarr av dessillusionerade pingviner som letade efter den där ledaren - Don Pingleone eller kanske Il Penguino, utan att hitta honom. Pingviner är "a waste of space" som John Cleese skulle uttryckt det. Den här bilden säger väl allt om detta fiasko till djur. Det är som ett mingelparty som alla befinner sig på men ingen vet var på själva partyt som "det händer". Men men, man ska väl inte förvänta sig för mycket av en fågel som inte ens kan flyga. Med detta sagt vill jag nu föra upp följande fråga till ytan - varför lägga ner fina svenska företag när vi kan lägga ner pingvinen istället? Lägg ner skiten. Nu.

haha, Måndag idag och jag ville testa något nytt!
Så jag följde med "ze persian" för att träna aa hur det såg kan ni ju tänka er, 
Så här har ni ett smakprov på Irani-training!

g!

haha,tröttnar aldrig på det klippet, lyser verkligen upp ens dag.
Helt ärligt så såg inte träningen ut exakt sådär, men för att uppfylla den persiska faktorn.
Så dök min träningspartner upp i mjukisbyxor och FINSKOR!
Klart det blir revolution i iran!
/Mvh
Ahmed.B